Nu reser jag till min bästaste bästa vän och jag är gladast i hela världen för tillfället.

Har befunnit mig på Dackås mellan 06:30 och 16:00 idag. En riktigt lång arbetsdag. Och en körig en... Jag har skrattat med Linn. Blivit tårögd med Linn. Kramats med Linn. Och gjort tusen räkmackor, efter stängning till och med. Vi blev så jäkla slut i huvudet så att vi slängde grejer omkring oss och glömde viktiga ingredienser. Yiha!

Så att städa till Winnerbäck på högsta volym efter en jobbig dag var guld värt. Och att komma hem med tårta till Frölunda - Brynäs var king, ett poäng borta _är_ bra.

Just nu det personalfest som jag helt hade glömt bort. Funderar på att åka dit och "dricka vin som fan" med damerna, men samtidigt är jag sjukt jävla trött. Att dela en vinare med sig själv och se hur kvällen slutar låter också som ett bra alternativ.

Men helst av allt hade jag nog befunnit mig i Ljusdal med finblondinerna, som förut.

Mitt piano – Hur ska jag bära mig åt och Marina And The Diamonds – I Am Not a Robot och Hello Saferide – My Best Friend dansar jag runt till mest hela tiden nu. Jag blir så lycklig och ledsen på samma gång! Hjärtat dansar seriöst runt inne i mig.

Nytvättat och nyshoppat. Det är då man mår som bäst. Eller när jag hittar fina undangömda lappar överallt i lägenheten. Världens bästa Marlene. Men det är lite jobbigt, för jag börjar böla varje gång. Snart ska jag komma och hälsa på, ten days.

Nu ska jag vika ihop lite tvätt och sedan sätta mig vid min gamla dator och gå igenom lite bilder. Det finns en hel del fina på mig och hjärtat som världen måste se!

Morgonen började i vanlig ordning med att Marlene plingar på dörren, jag vaknar knappt, men drar täcket om mig och springer halvt sovandes och öppnar. Så har det sett ut i en evighet nu, men detta var nog fan sista gången. Kommer jag att överleva? Kommer jag att kliva upp dagarna? Kommer jag någonsin att le igen?

HahahahHAHAHA ahahahHAHAha. Det låter som att hon ska flytta åt helvete och aldrig komma hem igen. Men det är inte så lätt ska ni veta, det är inte det. Inte...

Nej men nu ska vi ta vara på den här fina, långa, sista dagen vi har tillsammans.

Fyra dagar kvar. Jag sitter och tänker på oss nu. På hur olika varandra vi är. Och det är nog det jag kommer att sakna mest. Jag kommer att sakna att se efter dig. Att hitta dina grejer. Att städa bort där du skitat ner. Att påminna dig. Att bjuda dig. Jag vet att du hatar det, när jag bjuder. Men jag känner mig rik då, rik på kärlek.

Du skitar ner.
Jag städar gärna upp.
Du är blond.
Jag är brunette.
Du är lite av en tidsoptimist.
Jag är ett planeringsfreak.
Du tappar bort allt du äger och har.
Jag vet vart jag har allt mitt, och vart du har ditt.
Du sprider ut dig överallt, var man än är finns det spår efter dig.
Jag plockar i allt som ligger fel, perfektionist ut i fingertopparna.
Du har världens finaste sångröst.
Jag är tondöv eller något liknande.
Du tänker att det löser sig.
Jag får panik och blir stressad.
Du är fin.
Du är perfekt.
Du är underbar.
Du är rolig.
Du luktar gott.
Du säger rätt.
Du är äkta.
Du är allt.
Jag älskar dig.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Men efter varje mening är jag tvungen att ta ett djupt andetag och svälja hårt. Så jag låter bli. Men du ska veta att jag älskar allt som har med dig att göra. Allt du gör. Och även fast jag blir bra jävla less på dig när du står framför spegeln så älskar jag det med. Jag älskar oss.

Marlene kom som vanligt och drack kaffe med mig imorse. Vi var uppe med tuppen och hade en mysig förmiddag innan jag började jobba klockan tretton. På jobbet var det hur lugnt som helst. Det mest ansträngande var när jag hittade en jojo...

Snacka om förlorad talang!

Nu är jag hemma och ska äta middag framför Simpsons: jag har lagat wienerbröd. Sen hoppas jag att Marlene dyker upp en sväng. Annars tänker jag somna snarast.

Om exakt fem dagar flyttar min bästa vän ifrån mig, och det kommer bli 30 långa mil mellan oss. Hur ska jag klara mig utan dig Marlene? Min andra halva på riktigt.

Hade du flyttat för 10 år sedan hade jag inte ens brytt mig ett skit. Då gick vi i mellanstadiet. Vi kände inte ens varandra. Men jag visste att du existerade, för jag var asrädd för dig eftersom jag trodde att du var en häxa. Som tur var blev jag väl lite coolare och slutade vara rädd, lagom tills att vi började högstadiet.

Vi båda hamnade i klass 7:3, men vi pratade knappt med varandra. Nog för att vi spelade fotboll i samma lag, men under hela första året passade vi inte alls ihop.

När vi blev 14 år var det något som hände. Någonting klickade och vi började umgås mer och mer. När vi tillsut gick i 9:3 var det bara du och jag mot världen. Det fanns fan inget annat som existerade. Vi älskade redan varandra, och kallade oss för...haha... starsis. Allt var så enkelt. Och även om vi bråkade, skrek, slogs och spottade på varandra så var vi bästa vänner. Under 2 år hade vi lärt känna varandra utan och innan, och jag ville inte vara utan dig.

Men när vi skulle börja gymnasiet flyttade du ifrån mig. Men du skulle ju bara till Ljusdal. Det var ju inte så långt. Jag skulle hälsa på ofta. Men ett helt år gick. Utan att jag hälsade på dig. Jag antar att vi levde på olika sätt på olika håll. Men att vi tappade kontakten betydde inte att vi tappade allt. När jag för första gången hälsade på dig i Ljusdal efter nästan ett helt år utan varandra, var det som om ingenting hade hänt.

Allt fanns kvar. Såklart. Och jag skolkade flera gånger för att få vara med dig i Ljusdal. På din skola. Jag satt en hel dag på skidgymnasiets kontor bara för att få vara med dig. Jag var med dig överallt. Jag älskade att du bodde i Ljusdal, för jag älskade att komma hem till din lägenhet. Jag älskade att vara där. Älskade att få lämna allt skit hemma och komma bort, till dig. Jag mådde nog aldrig så bra...

Sedan flöt livet på. Vi missade en liten del av varandras liv under sista året. Men vi levde som sagt olika liv på olika håll. Även fast jag satt fast i något jag trodde var kärlek så fanns du kvar. Vi umgicks nästan aldrig. Men när det väl var något, så var det dig jag hörde av mig till och mig du hörde av dig till. Det bara var så.

Och i början av den här sommaren kommer jag ihåg när vi träffades för första gången på länge. Vi pratade om allt, om sommaren som skulle komma, om saker som varit, om livet. Vi sa att "vi måste hitta på mycket i sommar". Jag lovade dig att vi skulle festa någon gång. Men du trodde nog inte på mig eftersom jag hatade att gå ut och eftersom jag var en jävla kärlekstoffel då. Vi skulle vara vid havet, äta gott och ha roligt.

Juni kom. Jag var inte längre fast i ett förhållande. Men jag jobbade. Och du var hos din pappa. Men vi träffades morgon och kväll nästan varje dag ändå. Vi promenade och pratade så mycket att vi nästan glömde bort att äta!

Juli kom. Och jag höll vad jag lovade. Efter en dag på Hölick blev jag så festsugen att jag tvingade med dig till Ljusdal för en utgång. Den bästa någonsin. Under hela juli jobbade jag på vardagarna, men varenda jävla helg var vi i Ljusdal och festade. Precis vareviga helg. Och vi mådde som bäst. Bara du och jag. Ingen annan än vi förstod. Vi lärde oss att prata med blickar, nyp och bara konstiga ljud. Jag visste exakt hur du mådde och vad du ville! Jag kunde dig och du kunde mig.

Augusti kom. Vi klagade på livet. Men vi trivdes nog, för vi skrattade som aldrig förr. Fantasierna var på topp och vi älskade att skämta om oss själva. Om hur dumma och fula vi var. Om allt som varit och hur det kunde ha blivit. Vi satt ihop. Du hämtade mig efter jobbet. Jag sov hos dig och du hos mig. Dom få dagarna vi var ifrån varandra ringde vi och smsade varandra hela tiden. Och jag minns en kväll när jag ringde dig. Allt kändes skit och jag var hur nere som helst. Jag gick och la mig och saknade dig, när du helt plötsligt ringer på dörren och är där för att hämta hem mig. Älskade du. Jag glömde allt och blev världens lyckligaste.

Vi pratade om "sen". När du skulle flytta. I framtiden. Men gud, det var en hel månad kvar. Vi skulle hinna med hur mycket som helst. Och vi festade, vi käkade, vi myste, vi pratade, vi sov, vi åkte bil på nätterna och veckorna bara flög iväg.

Nu sitter jag här och försöker tro att jag förstår att nu har blivit "sen". Framtiden är här. Du flyttar ifrån mig igen, och inte bara till Ljusdal den här gången. Jag vet att du kommer få det underbart nere i Stockholm och jag är hur glad som helst att du har Erica med dig. Jag vill veta att du är trygg och har det bra. Och du kommer hem igen. Om 9 månader får du flytta hem om du vill. Och då ska jag stå på stationen med öppna armar och pussa på dig!

Men jag har ingen aning om hur jag ska klara mig utan dig. Under nästan 4 månader har vi varit med varandra varje dag. Vem ska jag nu dricka kaffe med på morgonen? Vem ska jag väcka på nätterna? Vems kläder ska jag tvätta? Vem ska sjunga med? Vem ska jag bjuda på fika? Vem ska jag plocka blonda hårstrån från golvet efter? Vems saker ska jag springa och leta efter? Vem ska jag lukta på? Det kommer bli så tomt.

Även fast du inte har flyttat än så har jag redan kollat på tågbiljetter. Så ofta jag kan och har råd kommer jag att bosätta mig hos dig hjärtat. Om jag kunde skulle jag ha flyttat efter. Men jag vet att vi kommer klara det här. När du kommer hem igen kan vi börja vårat liv på nytt.

Du är min finaste vän Marlene. Du vet allt om mig, och jag vet allt om dig. Jag älskar att lyssna på dig. Jag älskar att prata med dig. Jag älskar att vara med dig. Och jag är glad för din skull, glad för att du ska få göra det du vill. Jag ska stötta dig när det känns jobbigt. Jag ska finnas, och aldrig lämna dig. Men man får gnälla, man får vara ledsen och tycka att det är jobbigt. Och jag tycker verkligen att det ska bli skitjobbigt. Jag tycker att det ska bli ett helvete att vara utan dig. Det får vara så.  

Min bästa vän ska bara flytta. Hon ska bara vara borta ett tag. Hon kommer hem sen. Och då börjar vi där vi slutade. Då börjar allt på riktigt. Då är det du och jag!

Jag lovar dig, min allra bästa vän, att det här blir hur bra som helst. JAG ÄLSKAR DIG.

även om det bara var en bekräftelse på något jag kanske anat, så känns det åt helvete.

Efter en rolig helg sitter jag nu här ensam i min lilla skitiga lägenhet. Lite ångest och lite tårar. Jag antar att det beror på natten som satt sina spår... Efterfest i Tallåsen var visst farligare än jag trodde. Och att allt var en avskedsfest för blondinerna känns ju inte så lyckligt. Önskar att tiden gått jävligt mycket saktare.

Men det är bara att rycka upp sig. Tänka framåt och vara stark. Jag ska hoppa in i duschen nu och duscha bort precis allt, sen är jag nog tvungen att städa upp här om jag ska bli på något bättre humör. Och efter det är jag fan värd en kväll i soffan framför en film. Men eftersom det inte blev någon sömn inatt så slocknar jag nog.

Efter en trevlig kväll på marknaden med Marlene och en rätt rolig natt, är det nu Lördag. Det vankas brakfest. Vi är hemma hos mig nu och duschar, för att sedan ta bussen till Ljusdal. Jag kan inte fatta att detta är sista helgen på väldigt länge som jag och mitt hjärta åker dit. För nästa helg är det fan dags, då går flyttlasset till stockholm medan jag stannar kvar hemma i lilla lilla Forsa. Det blir långa 9 månader.

Men nu är det glada miner som gäller, för detta ska bli en grym natt. SKÅÅÅÅHÅÅL

Vilka otroligt fina dagar jag har nowadays. Jag spenderar tiden med min bästa vän, lite här och där. Vi har äventyr på gång hela tiden och har inte tråkigt en sekund. Vi lever ett gott liv nu helt enkelt. Kanske lite för GOTT egentligen, men det löser sig...

Det enda som ligger och gnager är elva elva elva elva elva. Det är nu elva dagar kvar till min finfina bästis flyttar ifrån mig. Men det kommer att bli hur bra som helst.

Nu är jag ensam hemma hos mig själv för första gången på väldigt länge. Jag är sjukt trött (efter dagens björnsafari eller kanske efter en dag som hundvakt åt en chiuaua?) och ska tända ljus i hela lägenheten innan jag kryper ner och myspyser!

Det är natten till måndag, jag och my best friend ligger halvt utslagna i min säng. Vi har haft en rolig helg igen, så det är klart att man är trött. Men jag klagar inte alls!

Politik. Väder. Döden. Ja det är väl ungefär vad vi alltid pratar om nuförtiden. Jag tror faktiskt att vi har blivit rätt vuxna av oss. Vi diskuterar som aldrig förr och försöker förstå oss på livet tillsammans. Det känns bra. För det är dags att inse att vi inte är kvar där vi en gång var. Att det är dags att leva och göra något av livet.

Och för egen del har jag lovat mig själv att jag verkligen måste gå ensam, ett tag.