Om exakt fem dagar flyttar min bästa vän ifrån mig, och det kommer bli 30 långa mil mellan oss. Hur ska jag klara mig utan dig Marlene? Min andra halva på riktigt.

Hade du flyttat för 10 år sedan hade jag inte ens brytt mig ett skit. Då gick vi i mellanstadiet. Vi kände inte ens varandra. Men jag visste att du existerade, för jag var asrädd för dig eftersom jag trodde att du var en häxa. Som tur var blev jag väl lite coolare och slutade vara rädd, lagom tills att vi började högstadiet.

Vi båda hamnade i klass 7:3, men vi pratade knappt med varandra. Nog för att vi spelade fotboll i samma lag, men under hela första året passade vi inte alls ihop.

När vi blev 14 år var det något som hände. Någonting klickade och vi började umgås mer och mer. När vi tillsut gick i 9:3 var det bara du och jag mot världen. Det fanns fan inget annat som existerade. Vi älskade redan varandra, och kallade oss för...haha... starsis. Allt var så enkelt. Och även om vi bråkade, skrek, slogs och spottade på varandra så var vi bästa vänner. Under 2 år hade vi lärt känna varandra utan och innan, och jag ville inte vara utan dig.

Men när vi skulle börja gymnasiet flyttade du ifrån mig. Men du skulle ju bara till Ljusdal. Det var ju inte så långt. Jag skulle hälsa på ofta. Men ett helt år gick. Utan att jag hälsade på dig. Jag antar att vi levde på olika sätt på olika håll. Men att vi tappade kontakten betydde inte att vi tappade allt. När jag för första gången hälsade på dig i Ljusdal efter nästan ett helt år utan varandra, var det som om ingenting hade hänt.

Allt fanns kvar. Såklart. Och jag skolkade flera gånger för att få vara med dig i Ljusdal. På din skola. Jag satt en hel dag på skidgymnasiets kontor bara för att få vara med dig. Jag var med dig överallt. Jag älskade att du bodde i Ljusdal, för jag älskade att komma hem till din lägenhet. Jag älskade att vara där. Älskade att få lämna allt skit hemma och komma bort, till dig. Jag mådde nog aldrig så bra...

Sedan flöt livet på. Vi missade en liten del av varandras liv under sista året. Men vi levde som sagt olika liv på olika håll. Även fast jag satt fast i något jag trodde var kärlek så fanns du kvar. Vi umgicks nästan aldrig. Men när det väl var något, så var det dig jag hörde av mig till och mig du hörde av dig till. Det bara var så.

Och i början av den här sommaren kommer jag ihåg när vi träffades för första gången på länge. Vi pratade om allt, om sommaren som skulle komma, om saker som varit, om livet. Vi sa att "vi måste hitta på mycket i sommar". Jag lovade dig att vi skulle festa någon gång. Men du trodde nog inte på mig eftersom jag hatade att gå ut och eftersom jag var en jävla kärlekstoffel då. Vi skulle vara vid havet, äta gott och ha roligt.

Juni kom. Jag var inte längre fast i ett förhållande. Men jag jobbade. Och du var hos din pappa. Men vi träffades morgon och kväll nästan varje dag ändå. Vi promenade och pratade så mycket att vi nästan glömde bort att äta!

Juli kom. Och jag höll vad jag lovade. Efter en dag på Hölick blev jag så festsugen att jag tvingade med dig till Ljusdal för en utgång. Den bästa någonsin. Under hela juli jobbade jag på vardagarna, men varenda jävla helg var vi i Ljusdal och festade. Precis vareviga helg. Och vi mådde som bäst. Bara du och jag. Ingen annan än vi förstod. Vi lärde oss att prata med blickar, nyp och bara konstiga ljud. Jag visste exakt hur du mådde och vad du ville! Jag kunde dig och du kunde mig.

Augusti kom. Vi klagade på livet. Men vi trivdes nog, för vi skrattade som aldrig förr. Fantasierna var på topp och vi älskade att skämta om oss själva. Om hur dumma och fula vi var. Om allt som varit och hur det kunde ha blivit. Vi satt ihop. Du hämtade mig efter jobbet. Jag sov hos dig och du hos mig. Dom få dagarna vi var ifrån varandra ringde vi och smsade varandra hela tiden. Och jag minns en kväll när jag ringde dig. Allt kändes skit och jag var hur nere som helst. Jag gick och la mig och saknade dig, när du helt plötsligt ringer på dörren och är där för att hämta hem mig. Älskade du. Jag glömde allt och blev världens lyckligaste.

Vi pratade om "sen". När du skulle flytta. I framtiden. Men gud, det var en hel månad kvar. Vi skulle hinna med hur mycket som helst. Och vi festade, vi käkade, vi myste, vi pratade, vi sov, vi åkte bil på nätterna och veckorna bara flög iväg.

Nu sitter jag här och försöker tro att jag förstår att nu har blivit "sen". Framtiden är här. Du flyttar ifrån mig igen, och inte bara till Ljusdal den här gången. Jag vet att du kommer få det underbart nere i Stockholm och jag är hur glad som helst att du har Erica med dig. Jag vill veta att du är trygg och har det bra. Och du kommer hem igen. Om 9 månader får du flytta hem om du vill. Och då ska jag stå på stationen med öppna armar och pussa på dig!

Men jag har ingen aning om hur jag ska klara mig utan dig. Under nästan 4 månader har vi varit med varandra varje dag. Vem ska jag nu dricka kaffe med på morgonen? Vem ska jag väcka på nätterna? Vems kläder ska jag tvätta? Vem ska sjunga med? Vem ska jag bjuda på fika? Vem ska jag plocka blonda hårstrån från golvet efter? Vems saker ska jag springa och leta efter? Vem ska jag lukta på? Det kommer bli så tomt.

Även fast du inte har flyttat än så har jag redan kollat på tågbiljetter. Så ofta jag kan och har råd kommer jag att bosätta mig hos dig hjärtat. Om jag kunde skulle jag ha flyttat efter. Men jag vet att vi kommer klara det här. När du kommer hem igen kan vi börja vårat liv på nytt.

Du är min finaste vän Marlene. Du vet allt om mig, och jag vet allt om dig. Jag älskar att lyssna på dig. Jag älskar att prata med dig. Jag älskar att vara med dig. Och jag är glad för din skull, glad för att du ska få göra det du vill. Jag ska stötta dig när det känns jobbigt. Jag ska finnas, och aldrig lämna dig. Men man får gnälla, man får vara ledsen och tycka att det är jobbigt. Och jag tycker verkligen att det ska bli skitjobbigt. Jag tycker att det ska bli ett helvete att vara utan dig. Det får vara så.  

Min bästa vän ska bara flytta. Hon ska bara vara borta ett tag. Hon kommer hem sen. Och då börjar vi där vi slutade. Då börjar allt på riktigt. Då är det du och jag!

Jag lovar dig, min allra bästa vän, att det här blir hur bra som helst. JAG ÄLSKAR DIG.