Morgonen började i vanlig ordning med att Marlene plingar på dörren, jag vaknar knappt, men drar täcket om mig och springer halvt sovandes och öppnar. Så har det sett ut i en evighet nu, men detta var nog fan sista gången. Kommer jag att överleva? Kommer jag att kliva upp dagarna? Kommer jag någonsin att le igen?

HahahahHAHAHA ahahahHAHAha. Det låter som att hon ska flytta åt helvete och aldrig komma hem igen. Men det är inte så lätt ska ni veta, det är inte det. Inte...

Nej men nu ska vi ta vara på den här fina, långa, sista dagen vi har tillsammans.