Något jag ofta tänker på, och går igenom i mitt huvud, är mina förlossningar med Edwin och Elsa. För jag vill verkligen inte glömma dom. Det vore SÅ hemskt. Därför har jag kommit på att jag ska skriva ner lite minnesstolpar från båda gångerna, så att de finns sparade för alltid. Nog för att jag skrev om förlossningarna ganska direkt efteråt. Men med lite distans har det kommit upp så många minnen och känslor som jag vill spara. För alltid...

Edwin 2013-11-03

Första graviditeten var en mycket enkel graviditet. Jag var skonad från illamående, halsbränna, foglossning och precis allt annat. Mitt enda tecken på att det närmade sig förlossning var att mina fötter svällde upp och att jag samlade på mig flera kilo vatten de sista veckorna. Men det vissta jag ju inte då, att det skulle vara dags. För Edwin hade andra planer än att födas den 27/11 som planerat...

På kvällen åkte vi till Elias farmor och farfar för att att sova över där allihopa. Faster Kicki och Kusin Frida var också där vilket Elias tyckte var sååå kul. Minns att det busades mycket och att vi kom i säng sent. Kan känna än idag hur jobbigt jag hade att somna den natten. Inga smärtor eller speciella känslor, men bara extrem svårt att sova. Och jag hade nog precis somnat till när jag vaknar av att vattnet gick! 

Där kan vi snacka förvirring. Jag var inte alls beredd på detta, och var verkligen förtvivlad när jag väckte Mattias. "Jag tänker inte ringa förlossningen, det är ju inte dags än!" Men jag gjorde ju det ändå. Vi blev omedda att åka hem från Bobygda och sova hemma, sedan komma in på en koll dagen efter. Elias vaknade mitt i allt och undrade vad som stod på. Resten av huset vaknade också, så Elias fick stanna kvar och sova över. Jag och Mattias åkte hem, minns att jag sms:ade med mamma som jobbade natt. Minns också den blå handduken jag fick av svärmor att ha mellan benen, och den stora blöta fläcken i deras säng. Haha.

Väl hemma var jag så nervös att jag tog en dusch, tvättade håret och rakade benen (!!!) mitt i natten. Hade inga värkar, förens vi gick och la oss. Skulle försöka sova men var på tok för nervös för det. Och till slut tyckte jag att det gjorde så pass ont att vi åkte in på förlossningen. I efterhand vet jag nu att det var för tidigt, men hur skulle jag veta?

Hela lördagen spenderades i ett rum som vi nästan hann bli hemmastadda i... Vi hade galet mycket packning, fotograferade en massa, var ute och gick, åt godis och hade det liksom mysigt. Trots smärta. Minns att vi kollade på "så mycket bättre" men att jag hade värkar som gjorde det svårt att hänga med. Sov nästan ingenting sedan vattnet gick, så jag var extremt utmattad. När en barnmorska sedan kom in och föreslog att jag skulle få morfin att sova på, och att det skulle bli igångsättning två dagar senare höll jag på att avlida. Minns att jag grinade att och sa att det gjorde såååå ont nu, så hon beslöt sig ändå för att se om jag var öppen något. Ingen kolla hade gjorts eftersom det fanns infektionsrisk iom att vattnet gått. Och värkarna var inte värst intensiva enligt ctg-kurvan. Men nåväl, en check gjordes och då kastades hela planering om. Öppen 6 cm! Yes, det var inga låtsasvärkar jag hade! 

Detta var på kvällen, och vips skulle jag rullas in i ett förlossningsrum. Kommer ihåg hur jag vred mig och grinade av smärta medan dom rullade ut mig i korridoren. Fick frågan om jag ville ha epidural, och det ville jag. Narkosläkaren kom in, och gud - jag var i himlen. Den här stunden minns jag som mysig... Nu var det på allvar, vi skulle snart få träffa våra bebis. Vi visste inte kön och allt var så spännande och nytt! Kände inte värkarna, men kände trycket nedåt. Kunde även sova någon timme för första gången på länge! Men vid midnatt satte det igång på riktigt. Och det tog tid, för jag kände inte krystvärkarna riktigt. Visste heller inte hur jag skulle krysta... 

Men det gick ju bra tillslut. Kommer ihåg att det gjorde ont såklart, men att värkarna innan epiduralen gjorde SÅ mycket ondare än själva förlossningen. Och känslan när hon bad mig andas i sista värken, och jag fick höra bebisskrik kommer jag aldrig att glömma. Jag fick upp min bebis på bröstet och var helt tom och slut av utmattning och sömnbrist, men så lycklig. Mattias filmade mig precis när jag fått upp Edwin på mig och jag ser verkligen helt borta ut. Mattias såg direkt att det var en pojke och jag kommer ihåg att han även sa "med tio fingrar och tio tår". Våran perfekta lilla kille. Mattias gick iväg och vägde/mätte medan jag fick gå och duscha. 3408 gram och 50 cm lång. 

Något som slagit mig såhär 4,5 år efter denna förlossning är att jag aldrig hade minsta lilla tanken på att vår bebis skulle vara "för liten" och behöva vård. Han föddes ju ändå i vecka 36+4 eller 5 liksom. Men nej, den tanken fanns aldrig. Vilket kanske var tur, det hade nog bara bidragit till en massa orostankar... Nu var han ju lagomt stor och klarade förlossningen galant. 

Vi stannade två nätter på bb och den tiden minns jag som jättemysig. Besök, hjälp med amning, färdig mat, godis, mys och en riktig bebisbubbla! Har så mycket mer känslor kring min första förlossning, men det är svårt att sätta ord på allt. Min största händelse i livet, att för första gången bli mamma till min älskade Edwin! 

Elsa 2017-09-16

Graviditeten med Elsa var också väldigt enkel måste jag säga. Väldigt lik graviditeten med Edwin faktiskt. Slapp illamående, foglossning och halsbränna. Men blev lika uppsvälld i fötterna. Och nu var jag ju höggravid under sommaren vilket gjorde att jag blev ännu mer svälld. Dessutom hade jag riktigt ont i fötterna och var mycket tyngre än när Edwin föddes. Typ 15 kg tyngre, vilken såklart kändes.

I och med att Edwin föddes för tidigt var jag väldigt inställd på att Elsa också skulle komma tidigt. Men kroppen lurade mig ändå totalt. Precis som med Edwin hade jag inte en endaste liten förvärk, utan allt startade lika pang tjong.

Minns att även detta var en fredag. Var hemma med Elias och Edwin. Trivdes hemma efter att både sovrum och toalett/tvättstuga blivit färdigrenoverade. Phew, vi hann! Men just den här fredagen var jag ändå lite deppig... Kände mig tung i kroppen, och hade inga som helst tecken på att något var på gång. Hade varit megaförkyld under veckan, och tröttheten hade aldrig varit såhär extrem... 

Vi låg i soffan stora delar av dagen och kollade på Pippi på de sju haven. Lade upp en bild på instagram på min mage, liggandes i soffan. Gnällde lite på att det kändes som en evighet till den 27/9 när vi hade bf. Liksom 12 dagar kvar, om jag inte går över till och med. Fötterna hade ju till och med blivit mindre svullna?! 

På kvällen åt vi tacos, sedan tog jag med mig min godisskål in till sovrummet och kollade på Greys Anatomy och sov om vartannat. Fortfarande lite less på livet...

Vi kom i säng rätt sent den natten. Minns att vi stog i köksfönstret och kollade ut på två fulla personer som stod vid vägen utanför vårt hus och diskuterade. Inte ofta man ser folk efter vägarna här ute på kvällarna eller nätterna, haha. Sedan kröp vi ner i sängen och jag somnade framför Greys anatomy i vanlig ordning. Kände lite svag mensvärk innan jag somnade, men ingenting jag la någon vikt vid.

Som alltid vaknade jag kissnödign efter någon timme. Klockan hade då redan blivit 05:40 och jag tyckte att det redan var blött i trosorna. Ooops, bråttomt till toaletten... Men där insåg jag att det nog var vattnet som började sippra. CHOCKAD! Smög mig in till Mattias och försökte säga lugnt och sansat att vattnet hade gått. Men vi blev nog lite väl högljudda, för Eliasa vaknade nämligen och kom ner. Så roligt att han fick vara med även vid denna vattenavgång! 

Jag ringde till förlossningen och berättade läget, och dom ville ha in oss direkt med tanke på att det varit blod i vattnet och eftersom det var andra barnet. Det brukar gå snabbare då, och dom tyckte att förra förlossningen gått snabbt (det tyckte inte jag, haha). Men vi ringde iallafall till mamma som kom hit på direkten, sedan rullade vi in till förlossningen.

Jag hade inga värkar på morgonen när vi kom in. Tror klockan var runt 07-tiden när jag blev uppkopplad mot ctg. Men nepp, inget regelbundet. Fick en del sammandragningar, men inte tillräckligt. Jag blev även undersökt med ultraljud för att kolla mängden vatten som fanns kvar, och då blev domen att "det kanske inte var vattnet som gick". Men jag var ändå rätt säker på att så var fallet, men fick snällt åka hem igen runt 08-tiden. Suck.

Vi hann bara hem till Forsa så började värkarna komma med en väldig fart och styrka. Aj! Jag låg och vred mig i sängen, kunde knappt andas. De påminde om de värsta värkarna med Edwin, men jag försökte hålla ut. Men tillslut kändes det som att jag ville föda, så Mattias ringde förlossningen igen och vi fick åka tillbaka in.

Bilresan var vidrig. Har nog aldrig haft så ont... Värkarna kom varannan minut och jag blev rädd för att det skulle bli SÅ mycket värre. Detta var väl vara början? När vi kom fram till förlossningen hade jag svårt att gå in. Ville liksom krysta i varje steg. Ändå fick vi sitta i väntrummet en stund eftersom det var fullt. Det var sjukt jobbigt. Låg i en hård soffa och stönade och grät. En liten flicka och hennes mormor/farmor som satt där visste knappt åt vilket håll dom skulle kolla. Sedan kom det äntligen en barnmorska som skulle ropa in en annan som precis kommit, men hon såg nog hur ont jag hade så vi blev insläppta dirket.

Kom upp i sjukhussängen klockan 10:10 och blev undersökt. Tror vi alla fick en chock när jag var 6 cm öppen. Wow, nu händer det! Fast så tänke jag egentligen inte... Jag hade så fruktansvärt ont och ville bara ge upp helt. Sa det flera gånger också. Jag minns precis hur vår barnmorska såg ut, så lugn och snäll. Men jag skämms än idag för hur otrevlig jag var. Svor och gnällde när jag fick höra att ingen epidural skulle hinnas med. Styrde och ställde så dom fick knappt undersöka mig. Kan skratta (lite) åt det nu i efterhand, för jag vet ju att dom är vana.  Var i någon slags smärt-chock. Öppningsskedet gick jättesnabbt och på mindre än en timme var jag helt öppen. Fick frågan om jag ville prova lustgas, men jag viftade bara bort den och fortsatte sura över att jag inte fick någon bedövning. Mattias skämdes över hur otrevlig jag var har han sagt nu efteråt. Så jäkla bitchig. Ändå sa han inget under förlossningen. Han satt där så snällt och baddade min panna med en kall blöt handduk, höll min hand och tvingade i mig saft trors att jag skrek åt honom att ta bort glaset. Gnällde också över att jag var kissnödig, så dom fick tappa mig mitt upp i allt med. I vanliga fall är jag en sån person som bryr mig alldeles för mycket om hur andra männsikor uppfattar mig och vill aldrig liksom "trampa någon på tårna". Men under den här förlossningen var jag verkligen så långt ifrån mitt rätta jag man kan komma. Men jag hade allvarligt panik av smärtan. Kunde inte andas eller tänka klart alls. Barnmorskan fick "skälla tillbaka" lite och be mig fokusera. Och hon fick mig faktiskt att lyssna.

Krystningen gick lika fort och på bara 2 minuter var vår älskade lilla dotter ute. Den här gången visste vi ju att vi väntade en flicka. Eller liten, hon vägde 4275 gram och var 52 cm lång! Men om jag ska jämföra själva krystningsskedet med Edwin som var 1 kg lättare så var det faktiskt ingen större skillnad på smärta. Även nu var det "skönt" att få börja krysta och sluta tänka på dom hemska värkarna. Känslan när bebisen kommer ut och all smärta liksom bara följer med är magisk.

Direkt efter förlossningen kände jag mig lite snopen och var lite ledsen över att det gått så fort. För fort. Från första värk vid 09-tiden och så var hon helt plötsligt hos oss klockan 11:34. Jag hade inte ens hunnit förbereda mig. När jag gick och la mig kunde jag aldrig ana att hon skulle vara här morgonen efter. Vi hann inte ens ta med förlossningsväskan in. Ingen fotografering/film med kameran, inte äta godis, inte hinna mysa och vara pirriga som vi hann med Edwin. Det gjorde mig lite ledsen, för jag hade nog förväntat mig att det skulle vara ungefär lika den här gången... Men ju längre tid som går har jag accepterat detta och är ändå glad att det gick så fort och bra. Elsa kom 11 dagar tidigt, men jag tror fortfarande att "mitt datum" efter senaste mensen stämde. Jag hade den 12/9 och ultraljudet sa 27/9. Och så kom hon, stor och go, den 16/9. 

Tiden på bb var lika mysig nu som första gången. Skulle kunna föda barn igen, bara för att få ligga på bb. Nästan. Och första mötet med brorsorna var magiskt. Så himla mysigt! Sen fick dom sova hos mina föräldrar medan vi stannade på bb en natt. Den tiden saknar jag! 

Det går knappt att jämföra själva förlossningarna, förutom att båda två startade spontant med vattenavgång. För tidigt dessutom. Annars skiljer det på smärta (andra gången värst, hade ju ingen bedövning då heller) och krystarbetet då det första gången tog över en timme och andra gången bara 2 minuter. Och spädbarnstiden ska vi inte tala om... Helt olika upplevelser. Edwin hade kolik och var allmänt missnöjd sina första månader. Nätter av skrik och panik. Sömnbrist och gråt. Elsa har varit lugnet själv. Alltid sovit bra och varit nöjd med livet. Kan nog räkna hennes vakennätter på en eller två händer. Så det är en otrolig skillnad att vara mammaledig nu. Även om jag såklart ändå älskade varje dag med bebis-Edwin också.

Jag hoppas att jag alltid kommer att minnas mina förlossningar när jag tittar på mina fantastiska barn. Edwin och Elsa, tänka att ni är mina! ❤️

En nyfödd Edwin ⬆️

En nyfödd Elsa ⬆️