Så nu är det ingen hemlighet längre. Det ligger tydligen en liten bebis i min mage. Någon som inte alls ingick i våra framtidsplaner egentligen... Men om graviditeten går vägen så välkomnar vi honom/henne med öppna armar såklart. Det är inte dags för än i september, så mycket kan ju hända. Men nu har jag iallafall fått svar på varför jag varit så trött, kissnödig, varför magen kännts så pluffsig och varför mensen var två veckor "sen". 

Allt känns fortfarande väldigt nytt och konstigt. Jag var som sagt klar med "dethär" på det psykiska planet. Jag var helt hundra på att jag inte ville ha fler barn. Så detta kom som ett slag i ansiktet lite. Dels för att det finns människor som försöker få barn i flera år utan att lyckas, och så kommer jag och bara blir gravid utan att ens försöka, så det känns som jag inte förtjänar det liksom... Det känns orättvist. Men det känns även som någonting jag inte har makten att styra över. Nu är det såhär, och vi ska göra det bästa möjliga. 

Tror det mest är jag som kämpar med hjärnspökena... Pappan och storebröderna är himla glada och förväntansfulla. Elias hoppas att det är tre stycken och Edwin kommer med fina namnförslag hela tiden.