Igår hade jag en dejt med min kära bonusson. Innebandy är våran grej liksom. Jag hämtade honom hos sin mamma, sedan hade vi en härlig kväll på Håstaholmen. Och sent blev det. Jag var inte hemma förens vid midnatt, men det var det värt. 

Idag har jag jobbat. Mest skrattat. Det krävs inte mycket för att få oss ur balans... Lite felsägningar, nån vurpa, en snygg kille eller en black out tillexempel. Min föredetta svägerska ringde till jobbet idag och ville prata med sin mamma, alltså min kollega/fd svärmor. Jag fick helt black out och förstod ingenting. Jaha? Öh... Vem är mamma? Okej, tänk tänk... Tystnad. Jag fick för mig att det var en annan tjej (med samma namn) som jobbar hos oss som ringde, och var precis påväg att fråga hur tusan jag skulle veta vart hennes mamma var, men sen ramlade poletten ner. Jahaaa. Ja. Hej. Gapskratt.

Efter jobbet åkte jag hemåt, nöjd och glad. Jag hade ju för tusan ÅTTA VINFLASKOR med mig hem. Bästa priset ever. Kalla mig gissnings-gudinnan. Semmeldrottningen. Vinsamlaren. Vad som helst. Halleluja! Fast man har ju skaplig press på sig att fixa personalfest nu... 

Eftermiddagen hemma blev mysig med min lilla son. Han är en riktigt rolig filur, när inte 2 års-trotsen tar över alltså. Vi har myst, lekt, fikat, duschat varandra och tittat på film. Men det är ändå något speciellt när dom små liven sover... Lugnt. Tyst. Fridfullt. Inte en leksak så långt ögat kan nå. Man kan liksom hoppa ur sin mammakostym och lägga den på laddning... 

Nu är det kväll och jag har slagit mig ner i soffan. Mattias bjöd på romantisk middag i form av bbq-burgare från Max. Fint ska det va. Hade jag inte varit så jäkla mätt så hade jag nog korkat upp en vinare... Det får bli en annan gång. Jag kanske aldrig vill öppna nån flaska förresten. Jag känner mig som en helt annan människa nu när vitrinskåpet är fullproppat med fina vinflaskor. Här bor en livsnjutare som har stenkoll på vin, kanske folk tänker. Wow, vilken fantastisk samling. Har du hållt på länge? Då skulle jag bara nicka och le lite snällt, inte verka så märkvärdig. Bara dom inte frågar om vilket vin som passar till vad, då måste jag nog fejka en hostattack och låtsas tappa rösten. Kanske bäst jag dricker upp allt ändå och bespar mig pinsamma situationer. För någon vinkännare är jag inte. Vin-slukerska passar bättre. 

Annars då? Det är lugnt. Inga markanta ups and downs. Inga nya bakslag eller framsteg. Har bara kommit underfund med att mycket vill ha mer, och att det man inte har vill man till varje pris ha. För visst fungerar vi människor så? Den ständiga jakten på lyckan. Allt det här med att gräset är grönare på andra sidan kan väl inte bara vara taget ur luften? 🤔