Ja, tänk att jag faktiskt fyller 26 år i sommar. Jag får inte ihop det? Man anses väl vara väldigt vuxen vid den åldern? Man närmar sig 30 och då är man ju mogen och förståndig? Jag kan inte relatera. Visst, jag har allt det där med villa, volvo och vilda ungar. Men sen då? Jag känner mig inte vuxen för fem öre. Ser jag vuxen ut då? Njae. När händer det förresten? Vaknar man upp en dag, pang tjoff, med rynkor och mogen hy? 

Det är sånnahär tankar som gör mig galen ibland. Vem är jag? Är jag tillräckligt mogen för att räknas som vuxen? Är mitt liv OK? Idag svävade jag iväg rejält när jag bäddade rent i sängarna. Det var ju banne mig inte längesedan jag bäddade rent i min lilla bäddsoffa, i min första lilla lägenhet. Bara till mig själv. Nu, fem år senare, bäddar jag rent åt fyra personer. Idag äger jag bara dubbla uppsättningar av påslakan, jag har uppgraderat mig från liten bäddsoffa till stor maffig dubbelsäng. Där sover vi, dom "vuxna" i familjen. Jag väljer sedan omsorgsfullt ut vilka sängkläder barnen skall sova i denna gång. Bäddar noga, stryker ut lakanet, buffar upp kudden, luktar på de nytvättade påslaken med Minionerna och Byggare Bob. Ja, nu blir pojkarna glada! Och jag blir nöjd, det är en tillfredsställande känsla att veta att de små liven kommer att sova i dessa rena och väldoftande lakan snart. Jo, jag är nog rätt vuxen ändå kommer jag fram till. Så jäkla stört egentligen. Men jag svävar ofta iväg sådär i tankarna och analyserar varenda känsla. 

Och just idag blev det en djupdykning i sängarna... Hehe. Det kändes på något sätt overkligt att lilla jag bäddar rent åt tre andra människor än mig själv, och jag fick samtidigt lite panik över vilket ansvar jag har. Det är ju min plikt att se till att barnen får sova skönt om natten. Att dom har rena kläder. Att det inte ska flyga upp dammtussar i näsorna på dom här hemma. Att dom får i sig nyttig mat varje dag. Shit. Tänk om jag vaknar upp en dag och plötsligt känner att jag inte längre har någon lust att tvätta och dammsuga? Någonstans där sa jag stopp till mig själv... Det blev lite väl dramatiskt och jag blev en smula rädd över hur långt mina tankar kunde flyga iväg. Jag vet ju trots allt att jag kan det jag gör. 

Så bara för att bevisa detta drog jag till med en storstädning. Våra barn ska minsann inte hosta upp dammråttor tänkte jag och dansade runt med dammsugaren. Rent hus och rent samvete! 

När alla mina djupa tankar var skingrade  efter både löpning, bäddning och storstädning kunde jag äntligen sätta mig och plugga. Och bra gick det. Ja, jag kände mig faktiskt riktigt nöjd när klockan närmade sig 14-tiden och det var dags för dagishämtning. Bara det faktum att man har barn på dagis är väl ett tecken på att vara vuxen? Hehe. Snacka om att tvivla på sig själv och sin roll här i livet... 

Annars då? Förutom alla sjukt konstiga tankar om att vara vuxen? Vi har haft en fin eftermiddag. Lugn och mysig med mycket pusslande. Fast det slutar oftast med blod, svett och tårar när både jag och Mattias pusslar samtidigt. Det blir jämt tävling. Vem är snabbast? Två olika pussel. Två vinnarskallar... Plötsligt har den mysiga pusselstunden med Edwin övergått till en tävling på blodigt allvar. Lilleman hejar på, medan vi "vuxna" pusslar så att det glöder om fingrarna. Vi svär och psykar varandra. Att man aldrig ska kunna göra nånting lite halvdant nångång... 

Nu är det kväller och jag utvärderar min dag som bra! Träning, städning, plugg och en lugn eftermiddag med lilla familjen. Jag har lyckats vara en bra verision av mig själv nästan hela dagen, så det får vi väl vara nöjda med hörreni. Nu hoppas vi att morgondagen blir minst lika gnistrande, känner dock inte för några djupdykningar och större analyser av mitt ansvarsfulla liv. Det har varit nog så jobbigt idag. Godnatt, från en vuxen!