Jag vet inte, men det känns som att jag håller på att tappa blogglusten lite? Eller... Jag känner liksom att jag måste "prestera" för att få till ett inlägg som alla gillar. Och det är absolut inte tanken med denna blogg. Jag skriver för mig själv i första hand.
Jag har bloggat i princip varje dag sedan 2008/2009. Och det är så fantastiskt att kunna gå bakåt i arkivet och minnas varenda liten känsla. Både roligt och jobbigt... Jag blir full i skratt när jag läser hur fjantig jag var för några år sedan. Allt tok jag har varit med om. Samtidigt blir jag så ledsen när jag påminns om att jag faktiskt harsårat människor, betett mig illa och sagt/skrivit saker jag inte står för idag. En jobbig resa bakåt. För att inte tala om alla kommentarer från förr som alltid kommer finnas i bakhuvudet. Och då menar jag tyvärr inte dom positiva kommentarerna... Var nära på att sluta blogga redan då, men tre år har gått sedan "den tiden" och jag känner nånstans
att jag vann över dom anonyma människorna som ägnade sin tid åt att trycka ner mig och förutspå min framtid.
Nu har mitt liv nått en ny fas. Jag är medlem i en egen liten familj på fyra. Mina underbara pojkar och jag! Jag har ett stort ansvar och jag kan inte riktigt släppa tanken på att jag verkligen vill veta vilka som läser om vårt liv. Jag vill fortsätta att skriva om vårt vardagliga liv, jag vill kunna gå tillbaka senare i livet och läsa om när barnen var små. Att kunna minnas dom känslor som jag känner nu.
Men jag har insett att det inte bara är jag, mamma och mina närmsta vänner som läser längre. Det är ungefär 60 personer till som tar del av vårt liv varje dag. Rätt ointressant kan jag tycka? Haha. Men grejen är att jag för första gången sedan jag började blogga känner ett behov av att veta vilka jag skriver för. Stor puss och kram till alla er som kommenterade och berättade vilka ni var i ett tidigare inlägg! Det betydde mycket!
Jag tycker såklart att det är roligt att så många vill läsa! Men samtidigt vill jag ha "kontroll" över min dagbok... Jag skriver ju om min familj, våra barn och visar bilder på dom.
Vore lösenordsskydd ett alternativ? Eller skulle alla sluta läsa helt och hållet då? Är det överdrivet att ni ska behöva be om lösenord? Töntigt? För grejen är inte att jag ska "godkänna" er som läsare. Det spelar ingen roll om vi är vänner, ovänner, bekant eller inte ens det. Alla får ju läsa. Bara jag vet vilka som gör det...
Åh, vad flummigt allt blev. Är så kluven... Provar att fråga rätt ut, vad tycker ni? Förväntar mig inget svar direkt, och det är väk mycket därför jag börjat fundera på lösenord kanske. Just för att jag inte vet vilka jag ställer frågan till... Jaja, vi märker hur det blir.
Annars då? Vi har haft en vanlig dag här hemma. Storgrabbarna på jobb/dagis. Edwin och jag tog sovmorgon, och kickade igång dagen med kaffe och promenad tillsammans med Carro. Sedan rullade dagen på bara...
Tvätta, laga mat, äta när storgrabbarna kom hem, underhålla barnen och dricka kaffe med mina föräldrar. Sedan tog det slut på ungarnas energi... Jag och Elias tog då ett mysigt bad tillsammans! Det funkar oftast, hihi. Pappa försökte få lillebror lugn. Han var nämligen så trött att han inte kunde slappna av, vilket leder till en massa trötthetsgrin. Men det grinet är ju såå mycket bättre än det otröstliga skriket. Det här går att trösta och håller inte i sig i evigheter. Ja, det är faktiskt tredje kvällen i rad nu som Edwin inte har gallskrikit, utan mer betett sig som en "vanlig" bebis som grinar för att hen är trött. Hurra!
Elias somnade först ikväll, trött dagiskille! Edwin verkar ha en sovklocka som är ställd någon gång mellan 21:30-22:00. I drygt en vecka har han somnat den tiden och vaknat 10-12 timmar senare! Självklart vaknar han för mat en hel del gånger under natten (tummen upp för att liggamma!), men han somnar om och vaknar oftast på riktigt runt 8-10 tiden. Obeskrivligt skönt. Speciellt när vi vet hur det känns att inte sova på nätterna. Hade någon sagt till mig för tre-fyra veckor sedan, klockan 03:30 på natten då Edwin skrek som värst, att om ett tag kommer han sova 10 timmar på natten - så hade jag nog bett den personen att fara åt skogen. För det skulle jag aldrig ha trott på då, mitt i eländet. Men summan av kardemumman - det blir alltid bättre.
Nu ska jah göra som resten av familjen, sova. Imorgon väntar ett faderskapstest och ett besök på bvc. Spännande!
Men ja, fundera gärna och kom med tips/kritik. Hur ska jag göra med bloggen? Fortsätta, lägga ner, lösenord? Förstår ni varför jag känner som jag känner, eller är det bara överdrivet av mig?
Älskade barna...
