Imorse var mamman trött... Trots att Edwin sov hyffsat bra utan grin och skrik. Men istället är det mina hjärnspöken som gör att inte jag kan somna på nätterna. Det är så hemskt... Men jag har börjat få någon slags ångest. Jag vill inte somna, för jag vet att jag kommer vara trött och orkeslös dagen därpå. Jag vet vad som väntar... En ledsen bebis som inte ens mamman kan trösta. Timmar av gnäll, grin och skrik. Och jag vet att jag då kommer må fruktansvärt och känna att jag bara vill lägga mig ner och grina jag också. Förstå vad fruktansvärt hemskt att känna att man inte orkar med sitt eget barn! Jag mår illa bara jag tänker på det. Jag älskar ju mitt barn oändligt mycket. Jag vill alltid vara med honom! Men när det jobbiga tar över och hjärnspökena hälsar på är det inte roligt... Så vad skulle jag göra utan Mattias, Elias och alla underbara människor vi har runt omkring oss? Alla ni som peppar mig och hjälper till. Ni är ovärderliga för mig och Edwin! 
Bästa mormorn köpte fina kläder till Edwin efter att vi varit hos doktorn. Tack för sällskapet <3