Jag upplevde min förlossning som bra och enkel. Visst, det tog ett dygn från det att vattnet gick och han var ute, men jag upplevde ändå att det gick fort. Smärtan jag hade innan själva förlossningen drog igång var hemsk, vill jag minnas. Helt sjukt att man kan glömma så fort? Men jag minns ju att jag vred mig i varje värk, så ont måste jag ha haft. 

När jag rullades in till förlossningssalen minns jag att jag grät. Jag var så extremt spänd. Jag hade precis fått veta att det skulle födas bebis NU. Inte imorgon, övermorgon eller om 3 veckor... Narkosläkaren var redo med rygg-sprutan och allt förbereddes runt omkring mig. Då var det ganska svårt att slappna av i kroppen och försöka ta emot värkarna på bästa sätt. Att gråta och hyperventilera är inte att rekomendera, haha. 

Hur som helst så fick jag eda:n i ryggen och jag glömde allt vad smärta heter. Jag hade jag inte det minsta ont under själva förlossningen sen. Upplevde det bara som att jag var extemt skitnödig och hård i magen! Sedan "brände" det ganska bra mellan benen när han var halvt ute också. Men jag hade föreställt mig själva förlossningen som mycket mer smärtsam och jobbig, så jag blev positivt överraskad. 

Mattias var helt fantastisk! Han peppade mig, masserade, smekte och servade med dryck. Det kändes bara så tryggt och naturligt att ha honom vid min sida. Efter förlossningen kan jag ärligt säga att jag inte hade klarat det utan honom. Han hjälpte mig enormt mycket med amningen! I hopplösa stunder där en trött nybliven mamma försökte amma en hungrig bebis, var han den största hjälpen och fick det ofta att fungera för oss. Dessutom vet jag inte vad jag hade gjort utan honom på BB heller. Vi turades om att sova, äta, byta blöja och mysa med vårt lillhjärta. Jag kände mig enormt trygg och glad över att han spenderade alla nätter med mig - innan, under och efter förlossningen! <3