när vår son kom till oss...
Allt startade nog redan i början av veckan, med små "tecken", utan att vi anade något. Natten till den 28:e oktober vaknade jag några gånger av att jag grät av smärta. Nu i efterhand vet jag ju att det var värkar. Men just då så visste jag inte det. Lyckades somna, och dagen efter var allt bra. Tänkte inte mer på det.
På bilden högst upp har jag ONT. På bilden längst ner är jag hur avslappnad som helst och bara väntar!
Sekunder, minuter och timmar efteråt...
Någon dag efter följde jag med mamma och pappa ner till Gävle på hockey. På kvällen hemma tyckte jag att plutten i magen rörde sig lite mindre än vanligt. Jag blev inte värst orolig egentligen, men torsdagen den 31/10 nämnde jag det för min barnmorska. Hon skickade mig direkt till förlossningen! Där konstaterades det att allt såg fint ut. Inga konstigheter, och jag andades ut.
Fredagen den 1/11 var som vilken dag som helst. Jag och Elias hade en mysdag. Promenerade, lekte, tvättade och städade. Kände absolut ingenting. Gick fortfarande med känslan att "jag kommer nog vara gravid i ett år till eftersom jag inte känner något...." På eftermiddagen tog vi med oss packade väskor och åkte till Elias farmor och farfar. Vi skulle spendera natten där med Elias kusin som var på besök. En himla mysig kväll. Vi pratade lite förlossning och jag varnade dom att jag förmodligen skulle gå över tiden. Jag kände inga konstigheter alls den kvällen. Lite trött bara. Däremot hade jag extremt svårt att komma till ro och somna.
Klockan 01:15, natten till den 2 november vaknar jag med ett ryck. Flyger upp ur sängen, tittar förtvivlat på den blöta fläcken i svärföräldrarnas säng och sedan ner på golvet. Dripp dropp! Mattias! Det rinner vatten! Både han och Elias vaknar. Lilleman flinade mest och förstod nog inte vad som hände. "Jag tänker inte ringa förlossningen. Det är ju inte dags än väl?!" Hjälp, nu var det tusen saker som snurrade i huvudet. Jag ringde iallafall till förlossningen och berättade läget. Vattnet har gått i vecka 36+4 och jag har inga värkar. Dom bad oss åka hem från Bobygda och sova hemma, sedan komma in på koll dagen efter kl.10:00. Om jag inte fick värkar förståss.
Vi gjorde som dom sa. Väckte hela huset i Bobygda, hihi. Förväntasfulla! Elias blev dock ledsen över att vi åkte utan honom. Men det var ju på ett sätt alldeles ypperligt att vi redan var där och hade barnvakt. Fast hemma i Forsa satt även min pappa och var redo som barnvakt. Mamma jobbade natt, så henne kunde jag ringa till.
Väl hemma i Forsa tog jag en dusch. Det droppade nu både fostervatten och lite slem från slemproppen. Tvättade håret mitt i natten och försökte förstå vad som var på gång. Klockan 03:30 ungefär, skulle jag försöka sova. Helt omöjligt. Dessutom började värkarna komma!
När klockan var runt 04:45 fick jag nog. Jag kunde inte sova, värkarna kom lite titt som tätt och började göra ONT. Ringde till förlossningen och vi fick komma in. Nu i efterhand vet jag att jag hade kunnat vänta, värkarna var inte speciellt regelbundna och intensiva. Men hur skulle jag veta? Klockan 05:20 låg jag på ett rum uppkopplad till en CTG-maskin. Dom ville inte undersöka där nere i och med att vattnet hade gått... Värkarna "syndes" knappt på kurvan och vi fick välja på att åka hem eller stanna kvar. Jag litade på min känsla som sa - stanna kvar.
Klockan 07:00 på lördagmorgon 2/11 fick vi ett rum att sova på. Först lite frukost, och sedan försöka vila. Vilket såklart inte gick. Hur ska man kunna sova när man precis fått veta att man ska föda barn inom 1-2 dygn?! Det skulle ju vara några veckor kvar?
Jag sov inget alls den morgonen. Slumrade till, men vaknade i VARJE värk. Dom kom med 6-8 minuters mellanrum. Ont gjorde dom såklart, men inte "så ont" som jag föreställt mig. Jag väntade liksom på "dom riktiga" värkarna. Efter lunch gick vi ut och gick lite runt sjukhuset. Kände bara att det här kommer ta tid...
Efter middagen tyckte jag att värkarna blev mer intensiva. Här var jag även rejält trött efter ett dygn utan sömn. Grinade till då och då. Trodde ju fortfarande att inget var på G... Vi tittade på tv på rummet och Mattias fick trösta mig.
En barnmorska kom in och frågade hur allt kändes. Värkarna syntes på CTG-kurvan, men dom var inte så regelbundna. Hon började planera med mig att jag skulle få morfin att sova på. Sedan sätts jag igång antigen imorgon eller övermorgon. Jaha tänkte jag, ska jag ligga här med låtsas-värkar enda till måndag? Hur känns då dom "riktiga" värkarna?!? Till svar fick och lite tårar och gnäll från mig. Jag har så ooooont... Hon beslutade att ge mig dropp med Kåvepenin. Vattnet hade ju gått och en infektionsrisk för barnet fanns. Klockan 20:15 kunde hon göra en första koll för att se om jag var öppen något. Vad tror du Sara? Hon bad mig gissa hur mycket öppen jag var. Vet inte, grinade jag... Du är ju 6 cm öppen! Här ska födas barn, kanske redan innan midnatt - kvittrade hon.
Va? Ska jag föda snart?! Men värkarna då? Jo jag har ordentligt ont... Men inte som jag föreställt mig. Jag rullas in en förlossningssal och nu grinar jag. Är så jäkla spänd och kan inte längre andas mig igenom värkarna. Jag blev erbjuden ryggmärgsbedövning klockan 21:05 och tog med glädje emot den. Det gjorde inte ont faktiskt. Det ilade till i ryggen bara, men det var skönt i jämförelse med en värk. Narkosläkaren sa att det skulle dröja innan den började verka. Men efter bara någon minut var jag i himmelriket. Wow vad avslappnande!
För första gången på ett dygn kunde jag sova. Ja, jag slumrade till där inne i väntan på vårt barn - hihi. Kan inte med ord beskriva hur bra jag mådde. Jag kände ju ett "tryck neråt" som kom med jämna mellanrum. Men inte någon smärta alls!
Jag låg och njöt och väntade på att något skulle hända. En till koll gjordes och nu var jag öppen 9 cm. Jag kände ett tryck neråt men det kändes aldrig som "på riktigt". Det drog verkligen ut på tiden... Låg och filisoferade ocn njöt av att inte ha ont. En till koll gjordes och klockan 23:15 var jag öppen 10 cm. Allt förbereddes för den lilles ankomst men jag kände inget? Hur ska det kännas, undrade jag. Hon bad mig att "följa med" i nästa tryck neråt. Men då både bajsar jag och kissar på mig! Gör det, sa hon. Jag började så smått att försöka ta i när det tröck på neråt. Jag var helt utmattad av för lite sömn, så det var svårt.
Till slut kom jag på hur jag skulle krysta. Provade både stående på knä mot sängen och liggande på sida med ett ben vilades i "en skena". Det sistnämnda funkade bäst. Låg där och tog i för kung och fosterland. Riktigt skönt att det inte gjorde ont, inga krystvärkar liksom. Vet inte om jag bajsade på mig faktiskt? Men det borde jag ha gjort för det kändes verkligen som att ta i när man sitter på toa.
När klockan passerat midnatt känns allt superjobbigt. Jag krystar och krystar... Känner hur huvudet bara åker in och ut. Vafaaaaan! Hon bad mig känna på huvudet som stack ut mellan mina ben, och då fick jag kraft.
Tog i allt vad jag hade! Det brände i puppan och det kändes som att halva bebisen var ute. Hon bad mig att bara andas i nästa tryck neråt för att inte spricka så mycket. Klockan 01:27 den 3:e november, andades jag ut vår underbara son!
Det kändes som allt innehåll i magen forsade ut mellan mina ben. Men inget gjorde ont. Inget var längre jobbigt. Jag fick upp vår son på brösten och hela jag slappnade av. Helt underbart. Låg och tittade på Mattias och vår lille kille, fram och tillbaka. Vad har precis hänt?! Jag är så trött men ändå så pigg. Kan knappt prata... Ligger bara och känner och tittar och luktar på vårt underverk. Efter 10 minuter kom moderkakan ut, sedan var det dags att sätta lite stygn i puppan. Jag sprack inte så mycket, däremot fick jag en del bristningar och sår där nere. Att sy gjorde inte så ont, kände mest att hon höll på att dona där nere. Försökte att inte tänka på det...
Jag rullas in vårt rum igen, där vi låg innan förlossningen. Fanns inga rum på BB direkt. Jag fick duscha av mig medan Mattias och barnmorskan gick och vägde/mätte vår son. 3408 gram och 50 cm lång. En stor kille för att vara för tidigt född. Barnmorskan tvivlade dock på att veckorna stämde... I duschen rann det massor av blod ich jag började förstå vad jag precis gått igenom. Blev nästan svimfärdig! På med en stor jättebinda, nättrosor, en ny rock och hopp i säng. Ah, sköööönt. Mattias kom tillbaka med lillkillen och vi låg hud mot hud och bara njöt. Den känslan går inte att beskriva!
Mammas och pappas fina kille!
Det blev visserligen ingen sömn den natten heller... Två nätter utan sömn + en förlossning = rejäl utmattning. Några timmar efter förlossningen fick vi ett rum på BB. Vi turades om att sova och det var så jäkla skönt! Inte megamånga timmar, men tillräckligt för att bli piggare.
Tiden på BB var mysig tyckte jag. Bara ligga och mysa, få mat, få hjälp med amningen och tid att verkligen vila. Vi stannade i två nätter. Lite extrakoll hölls på lillkillen eftersom han föddes tidigt. Men allt såg bra ut! Så efter alla prover och tester fick vi åka hem på tisdagen runt 11-tiden. Overkligt att vi fick ta med oss bebisen hem. Är det verkligen våran?!
Det är nu, såhär efteråt när man är hemma, som man förstår vad som har hänt. Eller ja, fortfarande tänker man ibland att vi bara "lånat" den här fina lilla skatten...
Livet känns helt underbart nu, och man lever i en bubbla. Kan titta i timmar på vår lilla kille. Men ibland kommer tröttheten och hormonerna ikapp. Nära till tårar är bara förnamnet... Men det är så det ska vara. Det vi varit med om är omtumlande och våra liv har precis förändrats!
Att man kan älska en liten människa så mycket. Halva mig och halva Mattias. Ett litet liv som vi skapat. Ja, det går skriva hur mycket som helst. Orden räcker inte till.
Jag får skriva ett inlägg om storebror Elias första "riktiga" möte med sin nya lillebror efter helgen när han kommit. Han hälsade på oss på BB en sväng och flinade mest. Men vi längtar tills han kommer hem på riktigt och får träffa lillebror! Ska även skriva lite om hur jag mår, både fysiskt och psykiskt efter förlossningen. Kroppen är fantastisk!
Kommentarer
Sara k
Underbar läsning. Du är så otroligt duktig på att skriva. Blir alldeles lyckligt. Enormt grattis till er lilla skatt!
johanna
Herregud, du är bäst. Vill bara höra mer och mer och mer.. <3
Jeanette
Vilken härlig förlossningsberättelse, sitter med tårar i ögonen och världens fånigaste leende på läpparna :-) Grattis till erat lilla mirakel!
Sandra
Åh vad fiiiint! Åh så sjukt att Ia-Li vägde också 3408 och var 50cm :) grattis!
Sara
Åh, tack fina ni! :-)
Trackback
