Till helgen har jag gått halvvägs med bebisen i magen. Det känns fortfarande overkligt... Vore det inte för att jag redan varit på ett ultraljud och för att magen växer rätt fort nu - så skulle jag nästan ha tvekat på att jag ens var gravid.

Jag mår precis som "vanligt" och har gjort det i princip hela graviditeten. Tröttheten har gått över nu (peppar peppar) och jag har inga andra symptom.

Lite virrig har jag dock börjat känna mig... Glömmer bort saker och är duktig på att gömma undan grejer för mig själv. Mobilen till exempel. Dessutom upptäckte jag idag att jag hade klippt naglarna på ENA handen igår. Den andra handen hade jag tydligen glömt bort? Så lite virrigare än vanligt är jag nog... Hihi.

Jag längtar oerhört mycket efter att få känna dom första rörelserna i magen. Dom första små sparkarna. Undrar såå hur det känns? Längtas...

Längtar även till ultraljudet som äger rum nästa vecka. Vill se att bebisen fortfarande lever och att allt ser bra ut. Blir lika orolig varje gång jag tänker sådana tankar... Men den oron är man väl tvungen att dras med under hela graviditet, och resten av livet sedan <3