När vi precis hade somnat hör vi hur Elias kommer skrikandes och grinandes till våran säng. Ögonen var fylld av panik och han fick verkligen kämpa för att få luft. Lillgubben...

Vi förstod ju direkt att det var ett kruppanfall, så vi hämtade hans inhalator och gick ut med honom så han fick andas kall luft.

Men det hjälpte inte, och han fick mer och mer panik. Då blev vi ju jätterädd att det var något annat. Så Mattias ringde efter ambulansen och dom skulle komma direkt. Så efter 10 minuter stormade det in fyra ambulansförare i vardagsrummet. Och då fick ju Elias ännu mer panik. Men dom konstaterade att det var ett typiskt kruppanfall, fast dom ville att han skulle följa med i ambulansen till sjukhuset.

Så nu ligger jag här helt ensam och kommer absolut inte att kunna sova. Övervägde att åka jag också, dom frågade om vi ville följa med båda två, men det är bättre att jag kan hämta dom inatt eller imorgon när det behövs. Fast nu känns det himla dumt och jobbigt att ligga här och veta att Elias är på sjukhuset :-(

Fick tack och lov ett sms från Mattias nu att han mådde bättre. Älskade lilla Elias!