Vaknar med en olustig känsla i kroppen. Är sådär morgon-trött-yr. Men sen ser jag ljuset bredvid sängen, och blir påmind om att det inte är en mardröm.

Jag tände ett ljus igår, och jag grät mig till sömns. Det känns så ynkligt att säga det. Att JAG var helt förstörd. Även om jag vet att man får vara ledsen. Men om det känns såhär för mig, hur känns det för... Åh! Önskar istället att jag var superstark, visste vad man skulle säga, hur man skulle vara och att jag kunde hjälpa...

Jag har varit chockad och oförstående tidigare. Självklart varit ledsen, men jag har inte riktigt tagit det till mig. Inte fattat. Men efter ett samtal igår kom smällen. ALLT kom över mig. Alla minnen, alla ni, fasan inför framtiden, känslorna, rädslan. Återigen: "bara" mina känslor. Det kan inte mätas med nånting...

Det kommer bli 3 tuffa arbetsdagar nu. Men jag vet, man får vara ledsen och rädd och osäker.

Det är bara det att jag vill göra allt "rätt" och finnas där för er, för dig, min fina älskade vän...

Vila i största frid.