Tisdag och jag mår lite bättre idag, folk undrar vad som händer. Och jag säger ingenting. Men jag kan berätta att det inte alltid är lätt att "leva mitt liv". Det finns så mycket som jag har gått igenom det senaste året bara, som kanske inte verkar vara mycket för världen, men som har gjort mig till en helt annan person. Jag har blivit sårad av den jag älskar mer än en gång, det är det som alltid uppmärksammas, men framför allt så har jag blivit älskad av den jag älskar också. Och det vill jag att alla ska veta. Ingen har fått mig att må så bra. Men jag har lärt mig; att bara för att jag sätter mig själv längst ner på listan, bara ser Mattias, bara tänker på Mattias, bara pratar om Mattias med mina vänner, lever mitt liv efter Mattias och Elias, gör allt för hans son, tänker på dom innan jag ens inser att jag också finns, så betyder inte det att jag kan förvänta mig samma tillbaka. Det blev otroligt klart och tydligt för mig i helgen. Känslan av att bara ge och ge och ge. Jobb och slit för ingenting.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska tro. "Jag älskar dig, jag kan inte leva utan dig. Jag gör allt för att det ska bli bra. Jag ångrar mig, jag är så ledsen. Du är mitt liv". Eller "Hon är så jävla sur, ber hon mig flytta ett tag så flyttar jag föralltid". Ska man tro på det man får höra? Eller på det någon annan får höra? Allt är kaos i mig nu. Du kom hem. Du ljög, du skrek åt mig, du kallade mig paranoid och allt var mitt fel. Hur vet man om man kan lita på en person om den ljuger? Och "har samvete" till att stå och trycka ner en person när man vet att man har fel? Det är det svåraste att förstå för mig just nu. Jag skiter i om du "raggar" på en 93:a. För som du sa, "du vet hur fräck jag kan vara, det var på skämt" Men kom inte hem och ljug, var elak och tro att du kan ha mig kvar sen. För så mycket vet jag, att jag är värd mer än så. Det finns fler runt omkring som är värd mer... Nu tar vi en dag i taget. För samtidigt vet jag att jag älskar dig, mår bra med dig och delar underbara dagar med dig. Nu ser detta otroligt konstigt ut. Det låter som att det är så synd om mig, för "jag bara ger och ger men får ingenting" Det ser knäppt ut. Men jag är jätteförvirrad och chockad, tror jag. Egentligen vore det bästa att byta ut bloggen mot en kurator, det skulle jag nog gjort för längesedan... För att vara "plastmamma" mitt upp i allt är heller inte världens lättaste. Nog om detta, nu vet ni varför jag mår dåligt den här gången.