När jag blir sådär rädd, förvirrad och ledsen öppnar jag mig allt för mycket. För bloggen. När jag sedan inser att jag delar det med er, blir jag alldeles kall. Vad har ni med det att göra? Varför ska ni sitta och behöva läsa tragiska saker om mig? Jag har mellan 3O och 4O läsare varje dag, det är inte mycket kanske, men för lilla mig som inte ens kan räkna upp 1O stycken som "jag vet" läser - är det sjukt mycket. Då känner jag mig patetisk, vem försöker jag bevisa något för? Det jag känner, det vi känner, borde vi känna för oss själva. Jag tror inte att vi får ett bättre liv för att jag öppnar mig för här. Jag är glad att ni oftast får läsa om mina tvätt och städrutiner!

Jag ångrar mitt panik-inlägg jag skrev igår. Det ger inte situtionen rättvisa... Jag läser det om och om igen och tänker; "vafan Sara, lämna aset". Så är det absolut inte. Därför glömmer vi det där nu. Alla har vi ups and downs som vi går igenom. Jag har inte "förlåtit" och lagt mig ner, det finns liksom inget att förlåta. Det kanske ni tycker, men ni vet så otroligt lite. Det jag skrev är som sagt en liten del av allting. Det finns alltid två perspektiv när det handlar om två människor. Nu går vi framåt...

Idag ska jag laga mat, för första gången på länge. Och jag ser fram emot det. Men först ska jag ta en promenad med mig själv. Även det ser jag fram emot. Härliiiiigt.

Till sist vill jag säga; att kärleken övervinner allt. Hade det inte varit för att vi är så otroligt lika, har så roligt tillsammans, får varandra att skratta varje dag, älskar varandras närhet och älskar varandra så hade vi aldrig levt ihop. Men nu är det så, och vi har världens bästa liv tillsammans. Jag vill inte leva en dag utan dig ju...