Dom senaste dagarna har jag verkligen, omedvetet tror jag, känt efter hur jag mår. Och jag kan nog inte säga att jag känner mig lugn och tillfreds med livet just nu. Det är så mycket, och någonstans tappar jag alltid bort mig själv. Det är liksom självklart att jag alltid ska finnas där, rätta till, trösta och acceptera allting. Hur länge orkar en människa tänka på exakt alla andra än sig själv? Hur långt kommer man egentligen?