Vaknar av att solen lyser, en fin kille ligger bakom tätt intill och håller om mig. Men ändå känner jag mig så himla... liten. Jag vet vad det beror på, jag vet och du vet, men det spelar ingen roll? Jag får "köpa" det, som det så fint heter. Jag får leva med att det blir svart innuti i mig, att jag skakar och är nära till gråt. Det är tydligen inget konstigt? Det är jag, jag, bara jag. Mitt problem. Önskar att du faktiskt förstod mig...

Tur att jag håller på att tvätta nu iallafall, hoppas kunna lägga tankarna åt sidan. Har även börjat packa lite smått, i huvudet iallafall. Vi kanske åker upp till fjällen en dag tidigare och sover hos mormor's gubbe i Duved en natt. Dags att hämta tvätt.