Kontraket för den nya lägenheten kom idag. Om allt vore som det skulle, hade jag hoppat av lycka, ringt upp till mamma och genast skrivit under. Men lyckan som jag kände igår efter samtalet med Bostäderna, är som bortblåst. Jag har inte ens läst igenom pappren, dom ligger i en hög och får vänta. För när jag skriver under ska jag inte stå på darriga ben, jag ska inte ha ont i magen, jag ska veta vad som gäller och jag ska känna mig trygg. Det går snabbt att gå från lycklig till osäker. Tydligt.

Ligger i sängen nu redan. Tänker och tänker. Spolar tiden tillbaka ett år och inser hur enkelt allt var, hur bra jag mådde då. Hur jag hade hittat mig själv, hur nöjd jag faktiskt kunde känna mig. Ingen sårade mig gång på gång. Ingen fick mig att känna mig oviktig och liten. Jag behövde inte offra delar av mig, för att nå framåt. Jag var aldrig orolig för något, och jag hade inga ovänner som blev sårad av mig, tyckte illa om mig och tvärtom. Jag blir fan galen när jag tänker såhär. Det blir så uppenbart, men ändå försöker jag slå bort det. Någonstans finns det en vilja som är stark. Och jag intalar mig själv att jag orkar lite lite mer... "En gång till bara, sen så". Jo visst.

Önskar att jag inte hade min jobb-lördag imorgon. Det hade inte skadat att ha den nästa lördag faktiskt. Men nu är klockan ställd på O7:OO och det är bara att köra!