Oj... vad konstigt det känns att vara helt ensam i lägenheten. Men det är rätt skönt också. Myskläder, té och favoritmusiken. Dessutom äger jag numera en micro, tack till lillebror och Frida. Så om jag blir sugen på något gött från min lilla Dackås-frys är det bara att köra på. En god bulle och några omgångar yatzy med mig själv kanske?

Jag vet inte om jag vågar lägga mig och låta tankarna ta över. Jag hoppas att det är normalt att jag är lite rädd och osäker. Nu är det inte längre något man pratar om, något som kommer hända. Nu är det verklighet. Jag måste lära mig att leva på sidan av allting. Jag ska lämna stor plats och bara finnas här bredvid. Men jag tror att det kommer att gå bra. Jag förstår att det kommer att krävas otroligt mycket tid och engagemang och att jag kommer att lämnas ensam väldigt mycket. Och jag vill ingen annat heller. Jag kommer aldrig tillåta att jag ska gå före familjen någon gång. För jag tänker absolut inte vara ivägen för något eller göra något jobbigare än vad det redan är. Det enda jag kan göra i den här situationen är att låta Mattias vara så mycket pappa som möjligt. Och folk som säger att jag blivit "plastmamma" kan ju tänker efter ordentligt! Så är det verkligen inte. Dit är vägen väldigt, väääldigt lång.

Men samtidigt känns det otroligt roligt, en jättestolt pappa till en jättefin lite kille! Nu är det som sagt bara att ge detta tid och förståelse så går det nog bra. Alla andra problem måste läggas på hyllan för barnets bästa. Jag ska leva bredvid allting och försöka hitta min egna väg i livet. Vad ska det bli av mig egentligen? HUJEDA MIG...