Det är väldigt många som undrar vad som händer i mitt liv just nu. Människor jag står nära. Och människor som jag bara känner lite. Men jag känner att det är nog bäst att ge er alla ett svar innan det börjas snacka en jäkla massa skit. Varsågod...

Det hela började med att några elektriker var och jobbade i min lägenhet. Emilia och jag blev ju genast helt till oss av dessa snygga killar som rände runt i huset här. Vi stötte på dom nere i källaren där jag fick fnatt och började prata. Emilia skrattar än idag åt mina dumma kommentarer. Senare på kvällen hade en av killarna sökt upp mig på facebook och allt blev ju bara så sjukt intressant. Men tänk er själva... Den där fina killen tog kontakt med mig. Vi började prata mycket och jag var mer än överlycklig eftersom allt stämde ju så bra. Första "felet" kom när jag ringde mamma.

Det var tydligen min mammas kusin. Mammas kusin. Min mamma. Hennes kusin. Jag är hans kusinbarn. Men dom har aldrig träffats, aldrig vetat om varandra och aldrig varit som kusiner. Men ändå, helvete. Andra "felet" kom efter någon vecka. Då fick jag veta att han var i ett förhållande. Jag fick givetvis en chock och kände mig otroligt dum och lurad. Men han förklarade att det var påväg att vara över och jag var väl naiv nog att inte släppa taget. Jag blundade nog rejält för verkligheten. 

Efter ännu en vecka fick jag reda på något som gjorde att jag nästan kräktes. Dom väntade barn tillsammans. Han skulle bli pappa i Februari. Och det sjuka var att han inte hadde sagt något. Jag fick ta reda på det själv. Så gissa om jag sov eller låg vaken den natten? Men jag sket fortfarande inte i allting. Det bara fortsatte. Jag kunde inte stå på mig. Jag är förmodligen otroligt hatad och äcklar säkert många människor. Men vad gör man när man blir kär? Hur lätt är det att styra sina känslor?

Jag fick förklarat för mig hur "allt låg till". Barnet var inte planerat, han visste inget om det och det hade varit på väg att ta slut under en längre tid. Så jag har under hela tiden trott att han inte visste att flickvännen slutat med p-piller. Tills för några dagar sedan när det kom fram att han visst ville ha barn. Och jag som redan kände otroligt lidande med henne, men blivit tillsagd att inte tänka på det, fick genast ont i magen och kände ännumer smärta och medlidande. Inget blev ju precis bättre...

Som om inte detta vore nog hände något på nyår som jag mår fruktansvärt dåligt över. Jag har en grym ångest över allt. Och jag har ingen vettig förklaring till varför det blev som det blev. Eftersom vi umgåtts väldigt tight de senaste veckorna anser jag själv att det jag gjorde klassas som otrohet. Det värsta jag vet och något jag själv har blivit utsatt för. Men jag var ärlig och berättade allt. Och i flera nätter låg vi vakna och bara pratade och pratade och pratade. Det är fortfarande sjukt jobbigt och man påminns väldigt ofta. Men vi båda har valt att börja om på ruta ett och fortsätta kämpa. Vägen har verkligen varit svår och fel från första början. Men det sägs att kärleken övervinner allt, och här står vi idag. Tillsammans. Och det kan bara bli bättre nu. Efter en svår start som denna kan det väl inte bli värre?

Om ett tag blir han pappa. Och folk runtomkring berättar för mig att jag kommer bli plastmamma åt min egen tremännig. Men det är en lång väg dit. Jag är fruktansvärt rädd och orolig över det som komma ska, och jag vet inte alls hur det kommer bli. Men jag antar, och förstår om det är så, att jag inte kommer ha ett skit med barnet att göra. För jag vill verkligen inte förstöra något eller göra något värre. Tvärtom, jag gör gärna vad som helst för att alla ska få må så bra som det går. Folk undrar vad jag tycker om att han är med på förlossningen osv. Men vad ska jag säga? Det är väl klart som fan att han ska vara där och stötta? Och jag tycker att det är självklart att man ska jobba för att få familjen att fungera. Det är ett barn vi pratar om. En människa som är värd att få ha det så bra som möjligt. Och jag har ingenting att säga till om i denna fråga egentligen, det enda jag kan göra i detta nu är att vara på sidan av och försöka göra så lite ont som möjligt. Hålla tummarna kan jag också göra. Jag kan också finnas här för min pojkvän, som han faktiskt är, för han är en av två personen som detta är allra jobbigast för. Men jag tror & hoppas att det blir bra.

Jag förstår att jag är otroligt hatad av vissa människor, och jag har fått tagit mycket skit. Men om jag ska vara ärlig så hade det inte gått såhär långt om jag hade fått veta hur allt låg till från första början. Jag visste inte vad jag förstörde ju... Visst är jag sjukt besviken och känner mig lurad, men nu är det såhär och det är bara att gilla läget. Jag tänker otroligt mycket på hon som förmodligen, med all rätt, hatar mig mest av allt i hela världen och jag mår fruktansvärt dåligt över allt som hänt. Men jag har gjort ett val och jag får helt enkelt stå för konsekvenserna. Fast jag hoppas att handen jag sträcker ut någongång ska tas. Men ett förlåt räcker inte till nu i kaoset.

Ja nu vet ni alla hur det ligger till. Allt är sjukt. Och jobbigt. Men vi kämpar vidare nu. Jag hoppas att ingen tar illa upp över detta inlägg, för då tar jag självklart bort det....