Just nu känns halva jag så glad och hel, medan min andra halva är så sårad och ledsen. Jag har precis, nästan, kommit upp för den brantaste backen jag någonsin gått upp för. Den jobbigaste tiden i mitt liv har precis passerat och jag har längtat så mycket efter denna nystarten. Nu kan jag, nu orkar jag, nu vill jag. Nu kan jag lämna det jobbiga som dragit ner mig och komma tillbaka. Men så märker man att man står helt ensam. Människor som hela tiden funnits i ens tankar, som fått en att orka kämpa utan att ens ha funnits där fysiskt, känns så långt borta. Jag vet att jag har levt i ett mörker de senaste månaderna, jag vet att jag levt i en bubbla som gjort mig så psykiskt svag. Men jag har någonstans vetat att jag skulle ta mig tillbaka. Jag har saknat så mycket. Så många. Men det fina med vänner är att dom alltid finns där, och förstår. Det fina med vänner är att man accepterar varandra, precis som man är. Alla är olika, och så kommer det alltid att vara. Alla kommer också att förändras, beroende på vilka val man gör i livet. Jag har gjort ett val, och om det innebär att ni väljer bort mig för det, så är det erat val. Jag är den jag är, jag lever mitt liv - precis som ni lever erat. Och självklart får man göra vilka val man vill. Jag ber inte om förståelse eller att någon ska tycka synd om mig. Ingen ska måsta "störa" mig, eller "behöva" vara med mig. Men nu finns det mer att prata om, så varsågod. Man känner så väl vilka människor man behöver i sitt liv för att må bra. Det känner man.