I brist på saker att göra läste jag igenom mina juni, juli och augustinlägg i bloggen. Jag var verkligen bästis med mig själv. Jag jobbade, jag åt bra, jag filosoferade, jag trivdes och jag lyssnade verkligen på mig själv. Jag nästan pratade med mig själv...

Jag övade på att vara själv. Själv men inte ensam, som jag så fint kallade det. Det var en otroligt svår och jobbig grej för mig. Det var svårt att inte ha någon annan att bry sig om, att anpassa sig till och ta hand om. Det var svårt att somna. Det var så tomt i lägenheten. Allt blev så verkligt, jag kunde liksom ta på det. Mina tankar ekade mellan väggarna. Och allt som brukade vara där fanns inte längre. Bara jag!

Men jag lyckades verkligen. Jag tillät mig inte att gå ner mig i skiten. Jag hade en superrolig sommar och levde livet. Någonstans började jag lära känna mig själv. 

Nu är det höst och jag är van, van att vara själv men inte ensam. Fast det som skrämmer mig är att jag inte vet hur jag ska bära mig åt med vissa människor. Det är många som vill umgås och hitta på saker (det där lät fan lite divigt) men jag vet inte hur jag ska våga släppa "nya" människor inpå livet. Jag vet inte hur jag tar det, hur jag ska vara. Eller det är väl så, att jag vet hur jag är. Hur mycket jag älskar tvåsamhet och hur mycket jag vill åt det. Jag vet att jag har svårt att inte falla för kärlek. Jag är kär i kärleken som min bästis säger. Och där har vi ett problem. Jag tänker ständigt på vem, när, var och hur. Därför blir det mitt nästa mål. Att fortsätta att vara själv, utan panik över att jag inte är två. För när det händer, händer det. 

Oj, nu har jag varit djup och delat med mig av mitt innersta. Till läsare som jag inte har en aning om vilka det är ens. Läsarstatistiken har ökat fyrdubbelt de senaste veckorna. Och jag vet att det inte är någon idé att fråga vilka som läser. Ellerhur?