Du får om du vill, det blir trångt, för min soffa är smal. Men den rymmer en dans. Svart eller vitt, tycks ha somnat i fåror och skal, men det rör sig nånstans. På kärlekens vis blir det lätt en kliché. Och fåfängan söker en segertrofé. Med löften som stag, faller allting omkull. Så för din, och för min, men inte för kärleks skull...

Så allting du sagt eller gjort, eller vill hålla kvar, blir kvällsfotogen. Och allt jag fördömt och förnekat är springande dar, på tappra små ben. Det finns nu, det finns då, det finns sen om du vill. Men det finns inget annat att hålla sig till. Och allt blev så mycket och kvoten är full. Så för din, och för min, men inte för kärleks skull...

När som jag tröttnat på jag, min och mig, blir jag svag, blir jag rädd, att nånsin förlora dig. Håll om mig inatt. Om du finns, om du kan, om du vill komma hit. Kom hit, kom hit och slunga mig rätt in i smeten. Jag faller med flit. Utmana mig inatt.