Som jag har blundat. Som jag har sovit. Som jag har lyssnat. Som jag har tänkt. Som jag har pratat med M. Och som jag har läst min dagbok som jag hittade nyss.  

Det var ingen rolig dagbok á la Sara 10 år. Det var en dagbok som jag skrev i för 8 månader sedan. Där jag skrev om hur jag levde då. Om hur jag ville att det skulle bli. Och om hur jag trodde att det skulle bli. Jag var tvungen att uppdatera den med rätt många sidor nyss, eftersom inget längre är som det var. Eftersom inget blev som jag trodde. Och nu har jag kommit fram till väldigt, väldigt mycket... Mycket bra.

Från att ha framtiden planerad med sambo och allt, till att bli helt ensam och så ny.

För första gågen inser jag hur mycket min tatuering betyder för mig. Jag inser hur min bästa vän räddade mig. Hur sommaren var den bästa på länge. Hur personer som inte ens vet om det, har burit mig genom allt det tuffa. Inte ens en enda aning.

Det är skönt att bara jag vet. Och min bästa vän. Det är skönt att faktiskt få känna sig lyckad över att vara här och nu. På något sätt kändes det fint att läsa om allt jag skrev. Ja, det känns som en bra bekräftelse på att det verkligen är över. Nu får jag vända blad och skriva vidare. Och det känns så spännande. Jag ska ta chansen.

Det enda som känns jobbigt är att jag har min bästa vän 30 mil härifrån när jag behöver henne mest. Men det, som allt annat, klarar vi. Nu börjar ett nytt kapitel...