Verkligheten     har hunnit ifatt mig. Det är saker jag blundat för, tider jag fasat för, ord jag glömt bort och mardrömmar jag slutat drömma. Det är fruktansvärt jobbigt.

Jag känner mig som levande död. Dagarna flyter, med en ekonomi och motivation som ligger på noll. Jag varken vill eller orkar göra något åt det. Den här verkligheten stämmer inte med drömmen jag levt. Och det gör mig så jäkla osäker och rädd. Hur hade jag tänkt att jag skulle leva? Tänkte jag ens? Jag kanske missade den delen.

Och jag blir besviken på mig själv. Besviken på hur jag har prioriterat "viktiga" saker. Besviken på att jag inte lyssnat. Men nu kommer smällen. Det är ett under om jag tar mig ur detta utan att förlora. Fast jag ger inte upp, jag vet vad jag har att kämpa för och det tänker jag göra. För jag vet att jag alltid kan lära något     av det dåliga.