Varför vaknade jag idag för? Allt känns så himla tufft. Det är precis som om jag vaknade upp efter ett års drömmande. Alla jäkla svar bara ... kom ... helt plötsligt.

Och det här långa, luddiga, ointressanta inlägget skriver jag bara för min egen skull. Bara för att jag måste få ur mig allt, bara för att visa mig själv hur allt verkligen     är.

Jag har haft det för lätt helt enkelt. Det är rätt sjukt när jag tänker efter. Jag har nästan alltid fått som jag velat. Jag har alltid haft världens bästa familj vid min sida. Jag har aldrig varit sjuk. Jag har aldrig ens haft hål i tänderna. Mina vänner har alltid funnits runt omkring mig. Jag har aldrig behövt gått igenom en kris. Jag har aldrig behövt anstränga mig i skolan. Jag har aldrig haft några skulder. Jag har aldrig varit med om att någon i min närhet har avlidit. Jag har aldrig varit på en begravning. Jag fick ett extrajobb på Dackås utan att jag ens sökte det. Jag fick min dröm uppfylld och flyttade hemifrån. Jag har aldrig behövt ljuga för att må bra. Jag har aldrig varit ensam. Och jag har aldrig varit rädd på riktigt. Jag har alltid varit
lycklig och haft det så otroligt jäkla lätt. Men jag har samtidigt aldrig varit bortskämd. Men allt har liksom bara kommit till mig, utan minsta lilla ansträngning. Inte slit alls...

Nu kommer allt över mig. Det är inte lätt att bo själv när man inte har ett riktigt jobb. Och helt plötsligt är jag själv. Men fortfarande inte ensam. Jag har gått igenom två otroligt svåra kriser i år. Eller tre till och med. En jobbig familjekris som jag aldrig trodde skulle hända oss. Ett avslutat förhållande. Och min bästa vän som flyttade ifrån mig, 3O mil skiljer nu mig och den människan som jag delar allt med. Hon som är min andra halva. Hon som jag behöver mest av allt. Och mina andra fina vänner flyttar också, en efter en. Det är så otroligt jobbigt att vara den som är kvar. Tack och lov för nyfunna vänner och dom käraste som faktiskt bor kvar...

Jag har insett att jag förr eller senare också kommer få ett hål i någon tand. Och bara en sån sak kommer kännas som världens undergång för mig. (Hur sjukt?) Jag har också insett att förr eller senare kommer personer jag älskar att lämna jorden. Världens naturligaste sak. Men något jag aldrig tidigare varit med om. Jag har insett att jag måste börja anstränga mig. Jag har insett att jag faktiskt måste söka jobb, utbildningar, utmaningar. Och jag är rädd på riktgit nu. Rädd för hur mitt liv ska bli om jag inte gör något åt det. Åter igen, det känns som att verkligheten sprunigt ifatt.

Jag är inte 15 år längre. Jag är 2O. En vuxen människa med hela livet framför sig. En framtid som bara jag kan styra över. Ingen kan göra det åt mig, och det är på tiden att jag faktiskt inser det nu. Hur svårt kan det vara? Hur jobbigt kan det vara?

Du ville ändra på dig själv och på din värld, men fick då ofrivilligt se att den var seg. Livet är en dans på rosor. Men det är en dans med svåra steg. Som stack dig hårt.