Min lilla vita 99-kronors radio är min käraste pryl för tillfället. Men när jag ligger där på soffan i min rätt tomma lägenhet och lyssnar kommer allt över mig. Jag får panik. Jag riktar dosan mot tv:n som inte ens finns kvar, jag reser mig upp för att gå till datorn och ibland pratar jag till och med högt. Diskberget finns inte och kylskåpet ser precis lika halvfullt ut. Jag får panik. Jag gråter inte ihjäl mig, men jag är så tom.

Och ju längre tid som går och ju mer jag tänker blir jag så jävla besviken. På allt och på mig själv. Vissa saker gör mig till och med förbannad. Jag har ju hela tiden vetat vart jag vill nå, vad jag behöver. Och ändå har jag varit så blind? Så hoppfull.

Men när jag ältar det senaste året i mitt huvud, men andra, blir jag inte klok på mig själv. Hur har det kunnat gått så långt? Jag blir så jävla arg när jag inser att jag "nöjt mig" med något som... jag vet inte hur jag ska förklara. Jag vet vad jag menar och det är huvudsaken. Och att få skriva är en sådan bra terapi. Det är ingen som avbryter, det ingen som måste lyssna och försöka komma på något bra att säga...

Jag är inte arg på någon annan. Jag förstår och accepterar allt. Men just att det behövde gå så långt är jobbigt. Så långt att jag nu verkligen ligger ensam i en liten lägenhet utan tv, utan dator och utan en ljus härlig sommar framför mig. Jag skulle kunna sova i 100 år nu, men imorgon klockan 05:00 ska jag vara på jobbet och göra hundratals mackor som resten av sommaren. Det hade kanske känts bättre med ett riktigt adjö. Någon att prata ut med. För en riktig pang-tjoff-flytt på fredagsmorgonen hade jag inte räknat med. Jag trodde att det krävdes mer efter ett par år tillsammans och att man ville ta en fint avsked. Tydligen inte. Besviken...