Klockan är strax efter arton och jag vill inget hellre än bara sova. Jag orkar inte vara vaken, orkar inte gå igenom allt som snurrar i huvudet nu. Jag får bara inte tappa den lilla kontroll jag fortfarande har kvar. Inte känna efter. Men att stöta bort det som gör mig glad och stark är mer än svårt... Jag får hoppas att jag är i ett skede i livet då jag bara är otroligt lättpåverkad och ömtålig. Och att det går över lika fort igen. Nu ska jag lägga mig, det kanske är sömn som saknas? stannatiden.