Hjälp vad jag har börjat tänka mycket den senaste tiden. På alla jag älskar, på alla jag saknar, på alla runt omkring mig, på alla jag känner och på alla jag vill hjälpa.

Mmmm, jag önskar att jag verkligen kunde hjälpa.

För hur än det är så blir man orolig när människor i sin närhet, som till och med har samma blod som en själv i sina ådror, inte verkar må bra. Och när man får veta att personer som man redan har en bild av, som till och med har samma blod som en själv i sina ådror, verkligen har stora problem och hemligheter blir det helt plötsligt en annan sak. Det ena förklarar det andra, och jävlar vad konstigt det kan kännas.

Nu vet jag i och för sig att jag har världens bästa människor runt om mig och att vi tillsammans fixar allt, men det värsta är om någon jag älskar kommer till skada och får ärr för livet. Men ibland räcker det inte att hoppas och be, man måste kämpa...