Resväskan är packad, bikinilinjen m.m har avnjutit en smärtsam vaxning och den där klumpen i magen börjar göra sig påmind. Hallå, om nästan exakt 24 timmar rullar vår lilla minibuss ner mot arlanda. Klockan är nu lite drygt 00:00 och torsdagen har just börjat, när denna dag avslutas är vi på väg. Jises. Hur hade jag tänkt att klara mig i ett annat land utan mamma och pappa?

Kvällen har som sagt ägnats åt att packa väskan och förbereda sig inför morgondagen. Jag har inte sprungit runt och kvittrat av lycka och dansat ner grejerna i väskan. Nej, jag har i min ensamhet lunkat omkring här hemma och på en snörkvart fyllt väskan.

Det har känts så sjukt wierd. Jag har inte ens öppnat käften medan jag packat allt och så. Det kan i och för sig bero på att jag varit den enda människan i huset, men ändå.

Alla känslor kring allt nu är så starka, jag har inte fattat vad som varit på gång för ens nu. Ingen mer skola, inga fler läxor, inga fler låt-skolan-brinna-tankar, inga überbra klasskompisar, ingen trygghet...

Nu ska jag lägga mig och lyssna på musik och fundera på allt. Älsklingen sover hemma hos sig inatt, känns det tomt? Ja som fan. Morgondagen blir tuff, jag måste vara effektiv som bara den. Ska gå till farmor och farfar och säga hejdå = tjäna lite fickpengar. Mormor ville också träffa mig (ehehehe) och idag fick jag 1000 kronor av min morfar. Egentligen är att han inte är min riktiga morfar biologiskt sett, jag har en annan sån i Delsbo. Men för mig så har  "morfar" alltid varit morfar, och den riktiga morfarn har varit bajs. Så kan det vara tråkigt nog.

Men nu ser sängen lockande ut trots att ingen Mattias Östergård-Hansen ligger där.