Det gör ont i hela mig. Men jag vet att det är mitt fel. Det är jag som måste göra den där förändringen. Förändrigen som faktiskt redan har skett till viss del, utan att nå riktigt in i mål kanske. Men det är inte alltid så lätt att tränga sig in bland alla när man är ensam. Och absolut inte när känslan av att vara oönskad tränger sig på. Är det så? Nej så kan det väl ändå inte vara? Eller det kanske verkligen är så.

Jag är medveten om så mycket, jag är medveten om hur allt har varit. Medveten om hur allt borde ha varit. Det är kanske bara att inse allt, jag har tydligen spelat mina kort och resultatet ligger framför mig vart än jag är. Jo det gör ont som ingen annat, och klumpen i magen har nu växt sig så stor att den når upp i halsen.

Ensam nu, som så många gånger förr. Och det är väl bra för vi följer våran "plan" om egen tid som är så viktigt mellan kille-tjej, vi är ofta på eget håll och helt ifrån varandra. Men fan att det ska vara så jäva svårt att våga fråga. Känslan dyker upp och trycker ner. Hmmm. Nja. Äh. Jag kan göra något annat, dom kanske ändå...