Jag är så fruktansvärt less och trött. Jag har ingen energi alls.
Jag kan inte ens sova i min egna säng. Alltså det är sjukt.
Men jag har sovit överallt i hela huset i en vecka nu ungefär.
För "förändringensskull" Jag behöver nytt. Och motivation.
Jag har till och med sovit en natt på kökssoffan, sjukt...

Jag skjuter upp allt. Alla dom där långa promenaderna?
Tvätten som jag skulle tvätta regelbundet? Och all städning?
Det känns som jag väntar på ett bättre tillfälle eller något.
Fast i och för sig så kanske det blir bättre sen, senare i höst.
När körkortet är kirrat och alla rutiner fallit på plats igen.
Men då väntar 1 meter hög tvätt, 100 kg fett och damm överallt.

En annan del i denna sjukt tröttsamma "depperiod" är du.
Jag sover oroligt. Jag tänker oroligt. Jag vill spola tillbaka tiden.
Det är tomt. Ensamt. Jag vill dö när jag tänker att jag förstört allt.
Jag saknar dig så att det verkligen gör ont. Jag är så ledsen för allt.