Fast det är nog inte dig jag väntar på. Det finns inget mer att ge, inget att ta. Jag klarar inte det här mer nu, jag är inte hon den där utan känslor. Jag var tydligen inte hon. Jag vill prata, ändra allt och be någon om ursäkt. Men nu är jag inåtvänd. Med mig själv. Tänker. Sväljer allt som gör ont. Brottas med alla minnen som känns som igår. Och ibland önskar jag att jag aldrig sa det där den natten.