Jag skulle fan kunna vara kär i dig om det inte var för allt failande som hänt nu,
så jävla kär. Men bara det där lilla steget i fel riktning jag tog har ställt till allt. Jag fällde mig själv. Och nu sitter jag fast på ett ställe där jag varken vill eller kan vara kvar. Det jobbigaste är att jag ger upp så fort det känns ovant och främmande för mig, alldeles som att det vore fel. Jag kanske borde tänka mer på att fixa till det beteendet än att tänka på hur jag ska ta mig loss från allt det andra.

Nyss tryckte jag nästan i mig en hel kebabrulle och julmust.
Känns det bra? Nej. Jag ska fan lägga mig och läsa/sova nu.