Varför ligger det så mycket minnen och nostalgi i all musik?
Jag kan snart inte lyssna på vissa låtar bara för alla minnen.
När jag hör en låt kan jag samtidigt komma ihåg hur allt var då.
Jag kan se alla ansikten, känna glädjen eller sorgen, känna allt.
Men när jag "är tillbaka dit" inser jag snabbt att det bara är fantasin.
Jag kommer tillbaka till verkligheten och förstår att det var drömmar.
Det gör ont att veta att jag aldrig mer kommer uppleva vissa saker igen.
Och med musiken blir allt så levande, är det bra eller dåligt?

Äsch, det där med nostalgi kommer man väl aldrig att bli av med...
Det är lika bra att vänja sig och förstå att inget varar för evigt.
Man kommer nog alltid att ligga där och drömma tillbaka.
Fast konstigt nog bara till dom där bra sekvenserna, lyckan.
Det finns jättemycket som jag saknar, det ska jag inte ljuga om.
Ibland känns det pinsamt, är det bara jag som lider av nostalginojan?

Nej nu ska jag försöka sova, skulle vara coolt att få drömma om framtiden.
Nu kom jag på en sak... Varför håller jag hela tiden på att tänka bakåt & framåt?
Det bästa vore väl om jag kunde leva i nuet och ta reda på hur allt är just nu.

Ja det vore något det, att kunna koncentrera sig på nuet. Läre träna på det.
PUSS GODNATT!