Alltid tjatar man om en förändring, att man vill bli ny.
Liksom att börja med nya vanor, för att bli bättre.
Det brukar aldrig funka, inte för mig iallafall.
Sluta äta godis, börja träna, leta jobb and so on.
När man tvingar fram en förändring blir det bara bajs.
Men sen så har jag märkt en ganska underlig sak...

Jag har förändrats.
Inte till något jag har bett om precis.
Men jag är ny, jag är inte som förr.
Ett ganska bra exempel från morgonen nu :

Jag sov hos Marlene inatt, hon började jobba 07:00.
Så strax innan cyklade jag hem och tänkte somna om.
Jag skulle kunnat sova i nån timme till innan mitt jobb.
Men vad gör jag istället? Jag var inte ett dugg trött alls.
Jag hoppade in i duschen. Slängde in en tvätt i maskinen.
Kokade kaffe. Gick ut och hämtade HT, alla andra sov.
Läste tidninge. Åt frukost (såklart efter två koppar kaffe)
Hängde tvätten och plockade upp lite i mitt rum.
När klockan var 08:30 var jag klar med allt och fortfarande pigg.
Det fuckade är att jag inte börjar jobba förens klocka 11:00.

Hallå... Det är ju sånt där gamlingar gör den tiden på dygnet.
Hade det där varit för någon månad sen hade jag somnat.
Kul förändring när man liksom drömmer om andra förändringar.
Men åter igen, jag känner mig som en ung pensionär. Jag gör det.
Och inte känns det bättre att jag har börja läsa böcker heller.
Jag känner inte igen mig själv. Men vem vet, det kanske går över.
Eller så får jag vänja mig och bli en såndär livsnjutare när jag blir stor.

 
Marlene nere vid vattnet där vi hade det super mysigt igår, prat och drömmar.