vĂ„r fina elsa... 💖

Publicerat 2017-09-18 21:25:56 i BARNEN

Lördag den 16 september, dagen dĂ„ vĂ„r efterlĂ€ngtade dotter kom till oss. Ja, som en blixt frĂ„n en klar himmel entrade hon vĂ€rlden i en vĂ€ldig fart... âšĄïž


PÄ fredagen gick vi och la oss, helt oventandes om vad som vÀntade oss morgonen efter. Jag somnade rÀtt sent och upptÀckte rÀtt fort att jag började kÀnna av mina sammandragningar pÄ ett sÀtt jag aldrig kÀnt tidigare under graviditeten. Dom kom rÀtt ofta och kÀndes som molande mensvÀrk. Det gjorde inte farligt ont, och jag tÀnkte inte att det var nÄgot speciellt. Försökte sova, men som vanligt blev det en hel del spring pÄ toaletten...

Klockan 05:40 vaknade jag och kÀnde att det var lite extra blött i trosorna, tÀnkte att "oj nu Àr det brÄttomt till toaletten" sÄ jag skyndade mig ivÀg. Och dÀr blev jag varse om att det visst var vattnet som hade gÄtt. Splash!!!

Minns att jag blev rĂ€tt chockad, och gick in till Mattias och berĂ€ttade lugnt och sansat vad som precis hĂ€nt. I samma veva kom en yrvaken Elias ner till vĂ„rt sovrum och undrade vad som var pĂ„ gĂ„ng... Lite roligt att han fick vara med den hĂ€r gĂ„ngen med nĂ€r vattnet gick. Han var ju med om samma sak nĂ€r Edwin skulle födas! 

Hur som helst sĂ„ ringde jag förlossningen och dom tyckte att vi skulle komma in direkt eftersom det var blod i vattnet och eftersom bebisen inte var fixerad vid mitt senaste mvc-besök. SĂ„ det var bara att ringa in (bonus)mormor som barnvakt, och hon kom som ett skott. TĂ€nkte att det vore smidigt att Edwin sov, han som varit sĂ„Ă„Ă„ nervös och rĂ€dd inför detta. FĂ„tt panik nĂ€r vi pratat om att mamma och pappa ska Ă„ka ivĂ€g ensamma nĂ€r bebisen ska komma. Men precis nĂ€r vi var pĂ„vĂ€g ut sĂ„ kom Ă€ven en nyvaken Edwin ner för trappan. KrokodiltĂ„rar och panikskrik... KĂ€ndes bra nog i hjĂ€rat. Fy! 

VÀl inne förlossningen konstaterades det att bebisen mÄdde bra, sammandragningarna var varken regelbundna eller intensiva och efter en vaginal undersökning sÄ fick vi veta att inget mer vatten var pÄvÀg ut. Vi fick göra ett ultraljud och sÄg dÄ att det fanns tillrÀckligt med vatten kvar i magen. SÄ domen blev att Äka hem, vila och komma tillbaka pÄ kontroll dagen efter. Vilket just dÄ kÀndes sÄÄÄ jobbigt...

Klockan var dĂ„ runt 08-tiden och vi hann i princip bara komma till Forsa sĂ„ började jag fĂ„ vĂ€rkar. Mamma hade tagit med barnen hem till sig, sĂ„ vi tĂ€nkte att vi Ă„ker hem och försöker vila. Var himla trött efter nattens tvĂ„ timmars sömn, men att vila var helt omöjligt... VĂ€rkarna ökade snabbt i styrka och var snart regelbundna. Men jag ville Ă€ndĂ„ avvakta. Tanken pĂ„ att bli hemskickad Ă€nnu en gĂ„ng kĂ€ndes för jobbigt. Vred mig i vĂ€rkarna i sĂ€ngen och drabbades av Ă„ngest inför vad som vĂ€ntade... 

Klockan 09:35 fick Mattias nog och ringde förlossningen. Jag hade vĂ€rkar var 3-4 minut och kunde knappt stĂ„ upp. Och bilresan in, fyfabian... Minns att det kĂ€ndes som att jag fick hĂ„lla emot för att inte krysta. Och att gĂ„ frĂ„n parkeringen in till förlossningen var ocksĂ„ en riktig pina. Det kĂ€ndes som att jag skulle föda i varje steg jag tog. Och vad hĂ€nder nĂ€r vi kom fram? "Det finns inga rum, ni fĂ„r sitta och vĂ€nta". Satt tre andra stackars mĂ€nniskor dĂ€r som fick lyssna pĂ„ mina stön under vĂ€rkarna... 

Turligt nog fick vi komma in fort, och barnmorskan fattade direkt att det var pĂ„ gĂ„ng. Strax efter 10-tiden lĂ„g jag inne pĂ„ rum och dĂ€r kunde barnmorskan konstatera att jag var öppen 6 cm och att det var BRÅTTOMT. Jag skrek efter ryggmĂ€rgsbedövning och min stackars barnmorska skulle skynda sig allt hon kunde med förberedelserna och kalla pĂ„ narkoslĂ€karen. Men medan hon förberedde tyckte jag att jag ville krysta, sĂ„ hon kollade Ă€nnu en gĂ„ng och pĂ„ bara nĂ„gon minut var jag öppen 8 cm. Jag fick veta att det tyvĂ€rr inte skulle hinnas med nĂ„gon eda, och vrĂ„lade rĂ€tt ut "men vad faaaaaan"...

Mattias har berĂ€ttat nu efterĂ„t att jag var riktigt kaxig och snĂ€ste Ă„t alla i rummet. Det enda jag minns var att jag hade sĂ„ fruktansvĂ€rt ont att jag fick panik. Det vĂ€rsta jag varit med om! SĂ„ det sista jag brydde mig om var ifall jag skrek och var otrevlig... 

NĂ„ja, nĂ„gra minuter till gick med hemska vĂ€rkar och vips var jag helt öppen. Minns att jag skrek "sĂ„hĂ€r ont gjorde det inte förra gĂ„ngen!" och att barnmorskan sa att öppningsskedet gick sĂ„ fort, dĂ€rför blir vĂ€rkarna sĂ„ intensiva. Men tillslut fick jag Ă€ntligen krysta. Det Ă€r tusen gĂ„nger mindre smĂ€rtsamt Ă€n vĂ€rkarna innan, tycker jag. Den hĂ€r gĂ„ngen kĂ€nde jag ju nĂ€r vĂ€rkarna kom (det gjorde jag inte pga eda:n nĂ€r jag födde Edwin) sĂ„ det gick fort att krysta. 

Minns att barnmorskan peppade mig och sa precis hur jag skulle göra i nĂ€sta vĂ€rk. Sedan började dom prata om att "boka tid hos frissan" och jag fattade ingenting. Fick sedan kĂ€nna pĂ„ huvudet och dĂ„ förstod jag att det var en hĂ„rfager liten bebis som satt fast dĂ€r mellan min ben. Tog i för kung och fosterland en sista gĂ„ng, och Ă€ntligen fick jag upp vĂ„r skatt pĂ„ brösten. Klockan var dĂ„ 11:34 och hon var helt tĂ€ckt med fosterfett, men luktade sĂ„dĂ€r ljuvligt som bara nyfödda gör... 

NĂ€r hon lĂ„g dĂ€r pĂ„ mitt bröst och vi vĂ€ntade ut moderkakan sĂ„ började chocken slĂ€ppa. Det blev nĂ€stan ett "hej-igen-moment" med barnmorskorna, börja om frĂ„n början lilsom. Äntligen kunde jag upptrĂ€da lite mer artigt. Vi konstaterade att allt gick skitfort och att det var tur att Mattias tvingade mig att Ă„ka in igen. Annars kanske det blivit förlossning i bilen, hehe. Nej men det tog ganska precis 1,5 timme frĂ„n att vi kom fram till förlossningen. Det gick Ă€ven fort pĂ„ sĂ„ sett att vi kvĂ€llen innan inte anade att nĂ„got var pĂ„ gĂ„ng. SĂ„ det blev inte mycket till att förbereda sig mentalt, men det kanske bara var bra... 

VĂ„ran "lilla" Elsa vĂ€gde 4275 gram och mĂ€tte 52 centimeter. Inte undra pĂ„ att det varit trĂ„ngt i magen... ÄndĂ„ trodde barnmorskorna att hon var lite tidig (38+4) eftersom hon hade extremt mycket fosterfett pĂ„ sig. DĂ€rför rĂ€knas hon som "för tidigt tung" vilket innebĂ€r att hon fĂ„tt sĂ„ bra nĂ€ring i magen, men att det kan bli tvĂ€rtom utanför magen. DĂ„ kan blodsockret sjunka. Vi ville först Ă„ka hem samma dag, men vi Ă„ngrade oss och stannade kvar. Mycket för att hĂ„lla koll pĂ„ hennes mĂ„ende det första dygnet. Med facit i hand var det helt rĂ€tt beslut, vi hade det sĂ„Ă„Ă„ mysigt pĂ„ bb. Bara ligga i en sĂ€ng och vila, mysa med sin nyfödda, gĂ„ igenom allt igen med Mattias, fĂ„ maten serverad, Ă€ta godis och turas om att sova. Fantastiskt! Dessutom fick Elias och Edwin komma och hĂ€lsa pĂ„ pĂ„ eftermiddagen. SĂ„ fint att se dom! Lyckliga och stolta. Sedan fick dom Ă„ka hem med (bonus)mormor/morfar igen, men först skulle det sĂ„klart köpas lördagsgodis. Det kĂ€ndes skönt att veta att pojkarna hade det bra medan vi lĂ„g kvar över natten. Vi var galet trötta, sĂ„ jag tror det inte hade blivit sĂ„ bra m att komma hem för tidigt... 

Efter ett dygn pĂ„ bb blev Elsa Ă€ntligen godkĂ€nd att lĂ€karen och vi fick Ă„ka hem. Hon Ă€r tĂ€ckt av "hormonplitor" och rivsĂ„r efter sina lĂ„nga naglar, men utslagen Ă€r inget som ska störa hennes mĂ„ende. De försvinner med tiden. Vi var fortfarande trötta nĂ€r vi Ă„kte hem, men sĂ„ lyckliga. Minns att jag kĂ€nde "fy fan vad skönt att det Ă€r över" samtidgt som jag var fylld med en massa konstiga kĂ€nslor. Det tar tid att landa och smĂ€lta. Men en sak vet jag, och det Ă€r att hur ont det Ă€n gör sĂ„ Ă€r det vĂ€rt det. KĂ€nns helt fantastiskt att vĂ„ran lilla Elsa Ă€r hĂ€r nu. 

Nu njuter vi av livet hemma, med allt vad det innebĂ€r... Sömnbrist, soffhĂ€ng, pussar, kramar, besök och lite kaos överallt. Det fĂ„r vara lite hur det vill dom kommande veckorna. Det viktigaste Ă€r att stanna upp och njuta av det vi var. Varandra, Edwin, Elsa och Elias (som just nu har mamma-vecka). Tack livet! ❀


DirektlÀnk, 0 Kommentarer



Kommentarer


Kommentera inlÀgget hÀr:


Namn:
Kom ihÄg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0