November... Tiden springer verkligen iväg. Tänk att våran lilla busunge har fyllt hela 2 år och haft kalas med ballonger, massor av presenter och Blixten Mcqueen-tårta. En väldigt nöjd kille som bla fick en springcykel, en massa pussel, snickarbänk, en stor traktor, gosedjur, bilar och mysiga pyjamaser. En lyckad 2-årsdag med andra ord.

 

Annars då? Livet flyter på här på Lundvägen 76. Jag älskar verkligen att bo här, det låter kanske lite knäppt, men jag känner en sådan enorm sinnesfrid. Det känns som att det var meningen att vi skulle bo här, att det tomma gula huset uppe på kullen bara väntade på oss. Jag bryr mig inte ens om att allt är långt ifrån perfekt. Det gör inget. För jag har aldrig någonsin känt mig mer hemma. Och som jag har sagt förut, det känns så fint att det faktiskt har bott en gammal släkting här.  Dessutom känns det liksom som på "rätt sida" av Forsa för mig, åt Utnäs/Matnäs-hållet där släkten på mammas sida kommer ifrån, och bor än. Tänk att jag på min promenadrunda får gå förbi den lilla ladan till hus där min mormor föddes, det känns också speciellt. Ja, det är så många små pusselbitar som gör att det verkligen känns helt rätt att bo här.

 

Jag känner mig så lugn, jag längtar inte längre bort. Den där känslan av att inte vara hemma i sitt eget hem är som bortblåst. Jag skyndar inte längre framåt och drömmer inte längre om annat än det jag har. Eller jo, självklart finns det drömmar. Men de kommer inte att kunna gå i uppfyllelse nu, inte än. Men det gör liksom ingenting. Vi är här nu.

 

Ibland kan jag dock få mindre "kriser" och verkligen få panik över hur vuxen jag faktiskt börjar bli, och allt ansvar som kommer med barnen. Vart hade jag varit idag om jag inte hade träffat Mattias (vilket är ganska precis 5 år sedan nu förresten) och hur hade mitt liv sett ut? Även tankar som att jag inte "hann leva klart" innan jag blev vuxen och att jag skulle vilja känna mig fri och ensam kan smyga sig på ibland. Men helt ärligt så brukar dessa "kriser" bara vara i en liten stund. Ganska snart brukar jag landa igen och känna att jag inte vill ändra på något. Det brukar räcka med en utekväll, en ensam promenad eller en stund helt fri från ansvar.

 

Jag har verkligen fått en massa tid med mig själv nu på slutet. Det beror såklart på att jag studerar hemma och barnen går på dagis, men också för att jag känner mig så lugn. Jag känner att jag har tid att sitta ner en stund och fundera. Jag behöver inte göra något hela hela tiden för att känna mig bra. Tvärtom kan jag då få ångest över att jag inte har haft tid att varva ner och låtit tankarna sväva iväg. För det har jag kommit på, att det är dessa ensamma stunder som ger mig inre glöd. Jag måste vara själv ganska ofta, och det är något jag accepterat mer och mer.

 

En annan sak som jag tror gör att jag känner mig så lugn och avslappnad är att jag har slutat att äta socker och kolhydrater. Jag har inte ätit något socker på snart tre veckor, och det är galet vilken skillnad det gör för min trötthet. Jag får inte längre dom där dipparna på eftermiddagarna då det känns som jag ska somna, och jag är inte längre lika trött på mornarna. Det har gått över förväntan och jag hoppas att kunna gör lchf till en permanent livsstil. Det finns så mycket annat gott man kan äta än massa socker! Faktiskt, haha.

 

Igår tog jag ett till steg i rätt riktning. Eller det var väl mer Carro, min kära vapendragare, som tog steget åt mig. Hon tvingade mig att göra en synundersökning. Jag var nästan beredd på att slå vad om jag inte hade dålig syn, att jag knappast behövde glasögon. Däremot skulle jag vilja ha ett par för fint bara, utan styrka i glasen. Men tji fick jag... Jag behövde faktiskt glasögon. Snacka om att jag blev chockad. Ena ögat var sämre än det andra, och jag hade svårt att skifta mellan nära och långt bort. Ögonen ville gärna "gå ihop" och koncentrera sig, så jag har tydligen svårt att se hela bilden. Jag fick prova ett par glasögon med rätt styrka för mig, och provade läsa en liten text. När hon sedan tog av mig glasögonen var det skrämmande hur hela texten bara flöt ihop. Jag fick verkligen koncentrera mig för att fästa blicken och spänna ögonen för att kunna läsa igen. Så det förklarar nog en del av min trötthet och spänningshuvudvärk. Jag koncentrerar mig i mitt omedvetna för att se och läsa bra. Men nu har jag alltså beställt ett par glasögon som jag ska ha så ofta jag behöver. Spännande! 

 

Snart är det jul också, bara en par veckor kvar till advent. Gissa om det ska bli mysigt att göra jul i huset?! Ja, det är en härlig tid vi har framför oss. Men jag ska verkligen försöka att suga in den här känsla av lugn och harmoni som jag känner just nu!