Det är mitt i sommaren och jag jobbar röven av mig. Inte för att det är jobbigt och tråkigt på jobbet, men jag jobbar tamejfan varje dag. Jag har ingen ork till något annat liksom. Jag kommer hem, äter, kollar lite på datorn, går en promenad och somnar. Nej mer än så blir det inte, och jag orkar inte ha ångest för det.

Jag vet att jag inte kommer att jobba på Hökars café i höst, utan det är bara ett jobb över sommaren eftersom cafét bara har sommaröppet. Så jag har tänkt, smart som jag är ibland... Jag tänker bara koncentrera mig på jobbet nu, allt annat får vara. Jag skiter i om jag har stökigt på rummet eller om jag måste ha nya jeans. Det tar jag tag i när jag har jobbat klart, i höst när jag förhoppningsvis vet hur det ser ut på jobbfronten och så. Då ringer klockan in, och det är dags för livet att börja igen.

Jag tar alltså en rast från livet nu och bara koncentrerar mig på jobbet. I augusti/september när jag står där med mina välförtjänta päningar är det dags att snappa upp livet igen, det är då allting börjar. Just för tillfället ska jag och älsklingen sätta igång en film, bara mysa och somna när vi somnar. Imorgon är det back to work som gäller. Det känns lite bättre nu när jag offentligt lovat mig själv en rast, nästan lättad.